Känner ni Cecilia Albert? Den supersnygga, supersmarta och superbästa mamman-hustrun-psykoterapeuten någonsin. Alltid lika snäll och sympatisk, alltid förstående och alltid lika mån om att ständigt och jämt se till andras bästa. Eller känner ni Cecilia Albert, hon som springer mil efter mil om nätterna, fort och hårt så att hon får blodsmak i munnen. Hon som knappt äter någonting alls, hon som snor sina kollegors rockar, grannens pengar – ja, hon som trampar sönder sin sons leksaksbil och manipulerar sina klienter?

Alla känner nog en Cecilia Albert. Kanske hon till viss del bor inom oss själva. En kvinnlig Jekyll & Hyde-figur som åker snålskjuts på våra egna livslögner. Ja, ett visst mått av igenkänning kan jag ändå gå med på när jag läser Moa Herngrens tredje roman Jag skulle aldrig ljuga för dig. Men annars är Cecilias värld långt ifrån min. Den känns skruvad, hysterisk och att läsa om den är att, under nästan fyrahundra sidor, befinna sig i ett klaustrofobiskt limbo. Allting är draget till sin absoluta spets. Och mer, handlingen trillar bokstavligt talat av knivsudden. Plask, plask i blod, svett, svek och tårar.

Cecilia är en 38-årig trebarnsmamma som bor i en fin lägenhet på Stora Essingen. Hon är en framgångsrik psykoterapeut, gift med den ännu mer framgångrike Josef och har allt man kan tänkas vilja ha. På ytan lever hon ett perfekt liv, idylliskt och romantiskt – ett liv som alla skulle vilja leva. Men ganska snart anas sprickorna i fasaden. Trots att alla (och detta måste vara bokens mest frekventa fras) hela tiden säger: ”Jag älskar dig.” Men ingen älskar någon. Istället är relationerna laddade med lögner, hat och ångest. Och Cecilias och Josefs äktenskap hör nog till det mest ojämställda sen Strindberg. Det har således inte flutit särskilt mycket vatten under Stockholmsbroarna sen 1800-talets andra hälft. Det är synd om människorna! Eller?

Nej, jag tycker inte särskilt synd om Cecilia. Jag tycker inte ens om henne. Jag känner mig nästan likgiltig inför henne. Däremot äcklas jag rejält av den superkorrekta, supermedvetena och supertillrättalagda bild som, framförallt herr Albert, representerar. Samtidigt blir jag så oändligt trött. Det verkar som om det, inom svensk litteratur och dramatik, finns ett outsinligt behov av att skärskåda medelklassens ångest och dåliga samvete. In i minsta lilla kvissla ska det rotas. Är det inte dags att berätta andra historier? Det finns väl fler öden – tragiska som lyckliga – än de som utspelar sig i Stockholms innerstad, i hem inredda med soffor från Nordiska Galleriet och där man lagar politiskt korrekt chèvre chaud. Och det stör mig något enormt att än en gång läsa om en destruktiv kvinna, vars vardag kantas av ätstörningar, träningsmani och känslor av otillräcklighet.

Jag skulle aldrig ljuga för dig är lättläst – om man bortser från det blytunga ämnet. Det är så oerhört rått – en cynism som inte fungerar hela vägen ut. Ibland kan jag inte låta bli att skratta, för det är så fruktansvärt absurt. Cecilia, liksom andra karaktärer blir inte trovärdiga – snarare som stereotypa skräckexempel: en reklamfilm där allting ballat ur. Hade Herngren skruvat ner tempot lite, som för det mesta går på tomgång – allt är redan sagt efter femtio sidor – och tonat ner nyansen på sina litterära olycksmoln, hade det här varit en mycket bättre bok.