Sommaren 1999 hette SVT:s sommarlovsprogram Mormors magiska vind. Den utspelade sig på vinden hemma hos någon mormor, och två kusiner och ett spöke bodde där. De kunde resa i tiden med hjälp av en magisk spegel.

Sommaren 1999 var sista gången jag verkligen kunde uppskatta sommarlovsprogrammen utan att känna mig barnslig. Det var också första gången jag verkligen kunde uppskatta de fantastiska nyzeeländska serierna som visades i sommarlovsprogrammen. Den här sommaren visades Mirror, mirror, en serie där några barn reser i tiden med hjälp av en magisk spegel. Jag kan fortfarande spela introt till serien på piano, med bara ett finger.

Det är någonting med speglar och tidsresor. Den värld som finns i spegeln är en annan värld, inte riktigt den vanliga – eller, det måste i alla fall vara typ en annan värld. För den är ju inte riktigt likadan. Och sedan kan man fundera på det här med att alla tider kanske egentligen existerar samtidigt, bara på olika platser, och hur många dimensioner finns det egentligen i universum och hur kan man kanske ta sig mellan dem genom små maskhål, och kanske är maskhålen speglarna…

Sådant kan man fundera över. Till exempel om man är nio år och har sommarlov, då kan man fundera över det. Eller vid alla andra tidpunkter. Eller när man läser Mårten Sandéns Ett hus utan speglar.

Thomasine bor tillsammans med sin pappa, hans bror och syster och kusinerna Signe, Wilma och Erland hemma hos den gamla släktingen Henrietta som snart ska dö. Thomasines pappa tar hand om henne, de andra syskonen är mest där för att de vill ärva.

I det stora, gamla huset, där nästan alla saker sålts, leker de fyra kusinerna kurragömma. En dag hittar Signe en garderob full av speglar. Alla speglar som funnits i huset har blivit ställda i garderoben. När Signe tar med Thomasine in i garderoben hamnar de i en spegelvänd version av Henriettas hus. En version där Henrietta heter Hetty och är ung.

När Signe kommer till spegelvärlden förändras hon. Hon som är liten och skygg och aldrig säger något börjar plötsligt prata, hon får en egen vilja. Hon som blivit så bortglömd av sin pappa att hon blivit osynlig blir plötsligt synlig.

En liknande sak händer Wilma på andra sidan spegeln. Men när Wilma kommer ut blir det problem – för hennes mamma har inte ändrats. När Erland går in i den andra världen händer något hemskt.

Ett hus utan speglar är en bok om barn som det är synd om och vuxna som har tappat bort sig själva och blivit elaka – men mest ledsna. Om en pappa som liksom inte kan låta Henrietta dö – för en gång dog hans son och om han kan förhindra en annan död så kanske… Det är en bok om att hitta det viktiga i livet, om sanning och lögn och lite sådant. Det låter kanske flummigt när jag skriver om det, men det är verkligen sådär djupt och ärligt och rakt på som det ibland känns som om bara ungdomsböcker kan vara.

Jag gillar verkligen Sandéns språk, det lite lagom poetiska. Och jag gillar verkligen speglarna, klassiskt och tidlöst, alltid intressant och magiskt. Och jag gillar verkligen temat, viktigt, angeläget, gripande. Men, det finns ett problem med logiken, tycker jag. Jag förstår inte riktigt varför de måste resa i tiden – speglarna är inte riktigt motiverade, och även om jag tycker mycket om dem så bildas det frågetecken kring min panna. Kanske är det ett utrymmesproblem. Fantasyböcker tenderar att vara tegelstenar – jag tror definitivt inte att det är nödvändigt, men kanske hade Ett hus utan speglar behövt några fler sidor för att få plats med en motivering till tidsresorna – dessutom hade jag gillat fler detaljer från resorna, fler miljöer, fler händelser och så.

Som helhet är det ändå en positiv upplevelse att läsa Sandéns bok, och Moa Schulmans fina bilder sätter stämningen perfekt. Sommaren 1999 var jag nio år och hade, om den varit skriven då, slukat Ett hus utan speglar på två timmar i baksätet mellan två bröder på en bilsemester till Skåne. Jag hade tittat lite extra i spegeln på vandrarhemsrummet. Tretton år senare hade jag haft ett svagt minne av boken kvar, ett minne av en känsla av dysterhet, gråhet och en smula magi.