Liberia upprättades som stat på 1800-talet för att ge frigivna slavar från Nordamerika en chans att återvända till Afrika och där skapa sig en ny framtid. Men namnet till trots blev Liberia aldrig någon frihetens utpost. De frigivna slavarna tog direkt efter sina forna herrar och skaffade sig egna slavar. När det inte längre fungerade, ett apartheidsystem och slutligen en stat som låg bra till som världsrekordhållare i korruption. Staten havererar också under de blodiga inbördeskrigen på 1990-talet. Men innan vi kommer så långt i historielektionen, passerar vi den för sin tids största svenska u-landsinvestering, det svenska gruvföretaget LAMCO:s järnmalmsgruva i norra Liberia. Dit kommer också den familj på tre personer som utgör huvudpersoner i Gunnar Ardelius roman Friheten förde oss hit. Och inte heller den svenska familjen kommer att finna någon frihet i den afrikanska staten.

Ardelius har en utgångspunkt som är lika historiskt intressant som dagsaktuell: den om hur det demokratiska och välmående Sverige agerar i den fattiga delen av världen för att kombinera ren profit med vision om att man även hjälper till och skapar förutsättningar för de mindre lottade. Bolaget bygger en järnväg från gruvorna till kusten, men också en stad som blir lite som en svensk småstad mitt i Afrikas djungel. Givetvis blir kontrasten mellan rik och fattig, mellan svensk arbetare och liberiansk arbetare slående och bara det faktumet i sig skapar kontroverser i 60-talets Sverige. För då var de ekonomiska orättvisorna i sig tillräckliga och dessa behövs inte kryddas med delaktighet i folkmord á la Lundin Oil för att skapa debatt. Ja, kombinationen av biståndssatsning och profit är ingen enkel avvägning och för den som betraktar det hela med lagom stora politiskt korrekta glasögon, är det givetvis enkelt att ta enkla poäng, vilket dock skall understrykas att författaren inte gör. Friheten förde oss hit är först och främst en roman, som även om den inte duckar för problematiken ändå till sist kretsar kring den familj som lämnar det trygga Sverige och kastas in i en värld de inte är förberedda på.

Fadern Hektor är arbetarsonen som arbetat sig upp och har en lite lagom svensk ambition att använda sig av samma grundhumanism som gäller på den svenska arbetsplatsen, men anpassa den till de lokala förhållandena. Han slits mellan att agera enligt en grundsyn om människors lika värde och att vara en professionell och effektiv chef, två roller som här är omöjliga att kombinera. Frun Margrete lämnar efter sig en otrohetsaffär, har helt tappat attraktionen till sin make och har ingen önskan att anpassa sig till livet som neokolonisatör. Inte minst äcklas hon, som är av lite finare familj, av de svenska arbetarfruarnas vulgära förvandling till fina damer genom flitigt användande av billig lokal arbetskraft. Det tredje perspektivet är sonen Mårten, nybliven marxist, vilket han blivit mer av image och tillgång till roligare bekantskapskrets än av en genuin övertygelse (något jag knappast tror är unikt inom den ofta alltför självgoda 68-generationen). Han ser orättvisorna och använder dessa som en del av sitt tonårsuppror mot sina föräldrar, inlindad i tidstypisk vänsterretorik. Mårten blir direkt vän med Ormpojken, en kille i hans egen ålder som arbetar i trädgården med att jaga bort ormar och blir samtidigt den som får ge de lokala liberianerna ett ansikte. Under den tryckande hettan och det allt mer känsliga politiska läget i gruvan kulminerar familjens splittring i och med strejken, som i skildrats i en samtida dokumentär på SVT: Svart vecka i Nimba .

Som roman är hela upplägget väldigt välarrangerat och jag förvånas över att den här kulissen inte använts tidigare. Det välkända i skarp kontrast till det främmande i en explosiv miljö och allt med nutidshistorisk koppling. Ja, på det här skulle SVT ju rent av kunna göra någon stor dramasatsning. Ardelius roman måste dock omarbetas ordentligt för att passa det syftet, för det är en förhållandevis minimalistisk roman, som med ett utmärkt språk skapar klaustrofobiska bilder av anpassningssvårigheten för en familj och hur familjen snabbt faller isär, men utan att vara den stora romanen om LAMCO. Kanske är det min förväntansbild, för jag trodde att detta skulle vara en nästan episk berättelse med flera skilda perspektiv och en ordentlig historielektion. Kanske ska man vara nöjd med att Ardelius håller fast vid perspektivet på en familj och därigenom undviker att skapa ett ”Svenska hjärtan-Afrika”.

Fast ändå hade jag gärna sett att romanen utökades med något hundratal sidor, för det finns så mycket fler trådar jag skulle vilja utforska. Både vad gäller själva händelserna, som de karaktärer om vilka Ardelius berättar historien igenom.