Barns första möte med döden sker oftast genom att en äldre släkting eller ett husdjur går bort. I Linda Skugges barnbok God natt, min katt blir Sebbes lillmatte kvar när Sebbe dör. Det är hon som minns och ser tillbaka på hennes och Sebbes liv tillsammans.

Sebbe, som egentligen är en tjej, var den blygaste katten i kullen som liten. Vi får också veta att Sebbe gillade att bli kammad, äta yoghurt och att bli kliad under hakan när hon levde. Smart var hon också, klarade av att sätta på vattenkranen och öppna dörrar.

Det hände att Sebbe försvann och var borta länge, då ingen visste var hon höll hus eller vad hon gjorde. Men Sebbes lillmatte fantiserar ihop vad hon kan ha haft för sig och efter ett av de längre äventyren hemifrån fick Sebbe kattungar. Sen händer det inte så mycket mer för Sebbe blev ingen gammal katt, hon fick problem med njurarna redan när hon var sex år. Och njurproblem hos katter går inte att bota.

Ibland var det som om hon kunde läsa mina tankar. När jag kände mig ledsen kom hon och trampade med sina tassar, spann och tittade mig i ögonen. Ingen kunde trösta mig så bra som Sebbe.

”God natt, min katt” brukade jag viska i hennes öra på kvällen när vi skulle sova.

Det är en sorglig bok om att mista sin bästa vän. Att vi har en njursjuk och gammal katt hemma hos mig just nu, gör mig mer medveten om skillnaden mellan att finnas och att inte finnas. Lillmatte hittar kattleksakerna som ingen leker med och tittar på Sebbes favoritplatser där det bara är tomt just nu. Men Linda Skugges kärleksfulla formuleringar och Kristina Digmans fantasifulla, men samtidigt realistiska illustrationer fyller det som är tomt.

Bild: Kristina Digman

Jag kan sakna den filosofiska delen av vad som händer när någon dör i God natt, min katt. Lillmatte tänker på Sebbe som en kattstjärna som lyser på himlen, men mer utvecklade funderingar om var Sebbe kanske finns nu uteblir. De frågor som barn ofta ställer sig och som kan lindra sorgen en aning.

Däremot är jag glad över att Linda Skugge och Kristina Digman tillsammans tar sorgen över ett husdjur på det stora allvar som de gör. Ett allvar som jag ofta uteblir när det handlar om djur och i synnerhet katter. Både hundar och hästar förknippas genast med större, mer trofasta känslor än de som finns mellan en katt och dess husse eller matte. En enda bok, förutom God natt, min katt som tar sorgen efter en katt på allvar är Lilian Bäckmans Mandarinstunder, där även Zebs njurar slutar fungera. Det är inte arten som avgör hur mycket man sörjer den, utan relationen och God natt, min katt tröstar genom att berätta om det som är sorgligt och hemskt, och påpekar att de vi älskar finns kvar hos oss så länge vi minns.