Om civilisationen som vi känner den skulle gå under – det vore väl klart … dåligt? Eller?

David Jonstad är inte precis någon nykomling i miljödebatten och på ett sätt kan man kanske säga att han, precis som Mark Lynas, blivit desillusionerad. I Kollaps. Livet vid civilisationens slut konstaterar Jonstad att vi inte tycks kunna hantera de allt mer akuta ekonomiska och ekologiska kriserna omkring oss och att civilisationen i sin nuvarande form förmodligen kommer att gå under – men får det samtidigt att framstå lite som en intressant utmaning.

Men vad innebär det egentligen att civilisationen skulle gå under?

Kollapsen kommer förmodligen inte som på actionfilm med dunder och brak och spektakulära katastrofer. Jämfört med tidigare civilisationer som gått under verkar det troligare att resurserna tryter, medan vi snor in oss i en alltmer komplicerad struktur som till slut inte går att underhålla. Då blir det av vikt att vi klarar av att samarbeta och försörja oss mer småskaligt.

Jonstads bok är på många sätt en grundbok i vad som är fel med samhället, full av pedagogiskt bildspråk. För den som inte är fullständig novis på området blir det till en början mycket upprepningar, men samtidigt är det uppfriskande med en författare som försöker greppa så överväldigande frågor som varför civilisationer uppstår och dör ut, vad som faktiskt kan tänkas hända ”om det värsta händer”, hur vi kommer att reagera på det och hur vi kan gå vidare därifrån.

Förutom från historiska kollapser hämtar författaren lärdomar från katastrofer som New Orleans efter orkanen Katrina 2005. Här finns en bild av samhället som havererar, av våld och plundringar och dålig krisberedskap, såväl inom staden som från den federala regeringen. Jonstad ger en delvis annan vinkel, där bildligt och bokstavligt strandsatta människor hjälptes åt att skaffa skydd, mediciner och föda – men pekar också på vilken skada själva föreställningen om allas krig mot alla gör, när medborgargarden ur medelklassen sköt först och frågade sen.

Det är bland annat därför vi bör förbereda oss, menar Jonstad, eftersom rädda och defensiva människor sällan visar sina bästa sidor. Kollaps är inte precis en praktisk överlevnadsguide, även om Jonstad refererar till sådana också (fast de verkar mest skriva av machoamerikaner, de där som tänker just skjuta först och fråga sen), men det är en sympatisk bok som på ett lite okonventionellt sätt väcker många intressanta frågor om både samhället och oss människor.

Kanske är det lite stört att jag tycker att han får det där med civilisationens undergång att låta liksom lite mysigt och spännande. Kanske är det ren bonderomantik (Jonstad är en intellektuell som bedriver småskaligt ekologiskt jordbruk i kollektiv någonstans, och jag vet inte hur det är med er, men sådant faller jag patetiskt nog för varje gång). Kanske är det helt enkelt tilltalande med någon som orkar ge sig på att tänka utanför de snäva ramarna.