”Ömsint och humoristiskt finstämd”, kallar förlaget detta. Fan tro’t.

Eller ja, inte så att den saknar humor. Trots förutsättningarna. Det är 50 år sedan, livet är hårt i en liten chilensk gruvby, och inte blir det lättare när fadern i den kämpande fembarnsfamiljen bryter ryggen. Han är totalinvalid, hans fru som var alldeles för ung när de gifte sig drar, och nu måste barnen på något vis hanka sig fram. Mat går väl alltid att få tag på, men människan lever ju icke på bröd allena. De brukade ju gå på bio hela familjen, vad gör man nu? Enkelt: samla ihop nog för att låta yngsta dottern gå dit, och sedan får hon återberätta varje film. Så medan hennes bröder måste börja tjäna ihop brödfödan och hålla hennes alltmer försupne far vid liv får Lilla Maria Margarita (döpt för att få samma initialer som Marilyn Monroe) lära sig att spela upp filmer – mexikanska kärleksdramer, amerikanska krigsfilmer, westerns och musicals omvartannat. Hon är John Wayne ena sekunden och Jayne Mansfield nästa. Och folket i byn flockas runt henne; må vara att de är utfattiga medan de rika bara blir rikare, må vara att deras jobb är livsfarligt, må vara att brottsligheten är hög – de har en stor skådespelerska ibland sig. En ikon, snudd på ett helgon. Och konsten, berättandet kan väl lyfta det mäktigaste ok…?

Intresset för sydamerikansk litteratur har ju ökat på senare år, bland annat tack vare Rivera Leteliers landsman Roberto Bolaño. Det vore synd att jämföra de två; till skillnad från den (kanske lite väl) intellektuelle postmoderne Roman-med-stort-R-författaren Bolaño är Rivera Letelier självlärd, folklig och lättläst; han fångar sin tioåriga berätterska och hennes by perfekt, i korta små kapitel som verkligen doftar sol, damm och en liten överton av blod. Men samtidigt har de ändå något gemensamt, som författare uppvuxna i en diktatur och under svåra förhållanden kanske måste ha: båda har huvudpersoner som är berättare, och som förr eller senare måste ställa sig frågan… Hjälper det verkligen? Kan fantasin verkligen försätta berg? Trumfar kultur alltid våld och förtryck till slut, eller är det bara en vacker lögn? Kan en människa döpt och stöpt efter en tragisk person rädda sig själv, när nu inte ens originalet kunde det?

Som ni kanske märker har jag lite svårt att införliva det jag ser i Filmberätterskan med den gulliga, livsbejakande berättelse om film och mänsklighet som den först verkar vara. Inget ont i det, litteratur ska överraska, men utan att avslöja vad som händer så känns det som att det finns saker här som kommer lika hastigt och skoningslöst som ett ras i en gruva som kunde stagats upp lite bättre. Men länge är den precis så medryckande och gripande som jag vill att den ska vara. Det är en kort roman, och jag blåser rakt igenom den på samma tid som det tar att se en klassisk Hollywoodfilm. Rådet blir nog: stanna upp, läs den i små stycken, lägg den åt sidan för att sjunka in. Stanna i solen så länge ni kan.

Fin.