London, 2015. Klimatförändringarna har på allvar drabbat Europa, med extrem hetta och kyla om vartannat, fruktansvärda stormar, översvämningar och torka. Storbritannien har som första land i världen bestämd sig för att införa koldioxidransonering för privatpersoner och i Mitt klimatkatastrofala liv, eller Carbon Diaries 2015 (båda titlarna finns med på omslaget), får vi följa Laura Brown och hennes familj genom det första skakiga året av ransoneringar.

Som en uppdatering av andra världskrigets ransoneringskuponger förses varje medborgare med ett elektroniskt kort innehållande ett visst antal koldioxidpoäng. De poängen måste sedan räcka för all energi man konsumerar under en månad, för värme, transporter, mat, hygien, kommunikationer … Snart införs också automatiska spärrar, så att strömmen – och så småningom vattnet – brutalt stängs av för den som använt upp sina poäng.

Mitt i allt det här pågår förstås Lauras helt vanliga tonårsliv, med skolan, kompisarna i bandet och förälskelsen i den svårtillgänglige grannkillen Ravi, men ransoneringarna och de allt tätare miljökatastroferna får förstås stora konsekvenser också för hennes vardag.

I familjen Brown ställs allt på huvudet. Lauras storasyster Kim är förbannad på allt och lyckas snart bli insyltad med de lokala kriminella elementen och den snabbt uppkomna svarta börshandeln med koldioxidpoäng. Hennes pappa förlorar jobbet som någon sorts akademisk reseexpert – ingen har ju längre råd att resa någonstans ändå – går in en alkoholindränkt depression och kommer ut på andra sidan som romantisk gör-det-själv:are (dock fortfarande med tummen mitt i handen). Mamman däremot allierar sig med kvarterets driftiga feministkollektiv och flyttar hemifrån.

Saci Lloyds roman är lite sådär putslustigt skriven som åtminstone jag förknippar med just engelsk barn- och ungdomslitteratur. Det är lite småroligt, men aldrig väldigt; lite småengagerande, men aldrig väldigt.

Idén är däremot riktigt intressant. Jag känner inte minst igen en hel del av tankarna kring hur människor och myndigheter kan hantera kommande klimatkriser (och har hanterat dem i exempelvis New Orleans efter orkanen Katrina) från böcker som David Jonstads nyutkomna Kollaps. Livet vid civilisationens slut. På det sättet gillar jag den här romanen mycket – för att den så konkret gestaltar många av vår tids riktigt angelägna och intressanta frågor.

Men kanske är det den alltid knepiga dagboksformen som ligger romanen i fatet. Tanken är säkert att skapa en direkthet, men den tonen, en tonårings hastigt nedtecknade men ändå läsvärda erfarenheter och funderingar, är svår att riktigt sätta och snarare än direkthet blir resultatet faktiskt distans. För hur lätt är det att på ett engagerande sätt återberätta sin dag, egentligen?

Att konkurrensen om platsen som bästa dystopiska framtidsskildring, för barn- och unga eller kanske över huvud taget, just nu är stenhård hjälper kanske inte heller och där ligger Mitt klimatkatastrofala liv en bra bit efter välförtjänt hajpade Hungerspelstrilogin av Suzanne Collins. Jämförelsen är visserligen orättvis; både Collins och Lloyd drar tydliga paralleller till vår egen samtid, men Collins gör det med betydligt större konstnärlig frihet (för att inte tala om originalitet och driv). Lloyds ambition är ju istället att kika alldeles precis runt hörnet till framtiden.

Säkert kändes ändå 2015 betydligt avlägsnare 2008, när romanen första gången kom ut på originalspråk. Katastrofens första år, då i en nära framtid, har redan inträffat. Det gör att 2015 nästan ohjälpligt sällar sig till passerade framtider som 1984 och 2001.

Fast jag ska kanske inte säga för mycket. Vi har ju trots allt inte sett vad som kan hända fram till 2015 än.