Hur kan jag avgöra om något är självbiografiskt? Det är en fråga som ansätter mig efter det inledande, utdragna försöket till gruppvåldtäkt på Abdellah, en 12-årig pojke. Och det är en fråga jag fortsätter ställa mig genom hela Abdellah Taïas korta roman Ett arabiskt vemod.

Abdellah är ett 12-årigt gatubarn, i en värld av pojkar och män. Han är sexuellt utlevande, stämplad som passiv bög, feminin, flicka. Han växer, flyttar till Paris, börjar arbeta med film. Men var han bor och vad han arbetar med är oväsentligt, det viktiga är relationen till den i nuet i centrum stående mannen.

Betraktat som ren litteratur har jag svårt för Ett arabiskt vemod. Det är en ständigt känsloregistrerande, ständigt överhettad stil. Ett exempel är där han lägger märke till en man på en filminspelning:

Han var inte min typ, nej verkligen inte. Ändå var jag redan besegrad. Jag rådde inte längre över mig själv. Jag var upphetsad, lite lycklig, och redan led jag. [...] Jag är impulsiv. Jag gillar inte att vänta. Jag tror på kärlek vid första ögonkastet. Jag behöver veta allt, direkt.

Jag har svårt för den här stilen. Ibland blir jag trött och vill väsa ”less is more”, ibland känner jag mig gammal, okänslig och oförmögen att ta en passionerad människa på allvar. I händerna på rätt läsare är den här stilen förmodligen drabbande, hemsk, härlig och magisk.

Om man lämnar det rent litterära och ser det som en självbiografi så blir romanen intressantare. Kanske beror det på att när något är ”based on a true story” så vet vi att även i det som författaren väljer att inte skildra finns det liv. Också tomrummen, frånvaron av text, får liv. Också det som inte skildras påverkar det som skildras.

Men det viktigaste är nog att den här romanen, precis som i JT Leroys Sarah, skildrar en uppväxt som de flesta läsare inte vet någonting om. I Leroys fall en truckerhora i USA, i Taïas fall ett homosexuellt gatubarn i Marocko. Gemensamt för bägge är att de blir hyllade författare som kan beskriva vad de varit med om.

De svenska recensioner jag läst talar om ett helt igenom självbiografiskt skrivande, om nordafrikansk diaspora och hbt-litteratur. Eftersom hela romanen handlar om känslor och det arabiska vemodet (som Arnald skriver bra om i DN) så är jag osäker på vad det betyder. Bättre är kanske att säga, jag läser den här romanen som en självbiografi, och som sådan är den drabbande.