Lördagsmorgon, för sjuk för att gå upp, för ont för att ligga kvar. Vill bara dyka djupare in i Frihet. Patty har akutdepressioner efter brytningen med Richard och Richard försöker bränna sitt ljus i båda ändar, eftersom han inte inser att han lider under samma smärta. Och efter bara ett par sidor kommer förklaringen till ALLA mina stora frågor om kärlek! Överlycklig messar jag min kollega och medsyster Maria Ernestam att jag funnit SVAREN. ”Berätta kortfattat” skriver hon tillbaka. Så här sitter jag, med svalnade te och godispapper spridda runtom mig och transkriberar ord ur boken till min Maria. Sidor 240-241, kan det bli bättre än så här?

Foto: Ulrica Zwenger

Jag har gått och suktat lite efter de tunga samhälls/politiska/klimatfilosofiska/religiösa/befolkningsskeptiska globala livsåskådningar som en sådan här bok skriven under upptakten till och i skuggan av 9-11 måste innehålla. Don’t worry, allt finns med. Blir inte mindre nedstämd för det. Genialiskt skickligt får Franzen till ett sådan där intellektuellt knivskarp dialog som bara amerikaner verkar ha, samtidigt som han utplånar allt hopp om att vi någonsin kommer rädda jorden. Med enkel tydlighet länkar han terroristdåd till översvämningar och utrotning av småfåglar, som den obildade massans lika monumentala ointresse av att ändra sina levnadsvanor som den bildade elitens egenkärlek och därmed dito. Det var det jag trodde, ingenting den lilla människan gör spelar någon roll. Tungt, tur att sådana passusar mest kryper in ibland, för Frihet är framförallt en ömsint, förlåtande berättelse om hur det är att vara människa.

Jonathan Franzen älskar sina människor! Han förlåter sina karaktärer, och han vänder och vrider på orsak och verkan. Han förstår vad det innebär att vara ung godhjärtat vitt slödder, homosexuell innan man kommit på det själv, cynisk miljökämpe som fått sina illusioner smutskastade, målstyrd idrottare, för vacker och inte särskilt smart, intellektuell sexmissbrukare, snygg smart runkare som inte vågar tro sin lycka samt medelålders bitter vit man som vill älska yngre indisk kvinna som inte behöver vara feminist för att evolutionen redan har inpräntat det i hennes genbank. Han avbildar alla med varlig hand.

Frihet är som att läsa New York Times. NYT är som SvD och DN fast ingen enda artikel bara rapporterar utan grundlig analys om varför, hur och sen då. Frihet är som en intellektuell amerikansk östkust-teveserie, demokratiskt därtill. Alla såna serier är demokratiska. Varenda argument om hållbar miljöutveckling, sexuell prestanda hos fjortisar, rasmotsättningar och digital utveckling bakas in. Man känner sig lite smart som läser och tänker aha! Men, nota bene, inte hela tiden. För det mesta är Frihet en oemotståndligt skön resa att bara hänga med på.