Omslaget till serieromanen Juni är sådär härligt hippiepastelligt i färgerna, bokstäverna i titeln och författarnamnet är mjuka, bulliga med stjärnor. En tjej, ovisst om det är Juni eller Julia sitter i batikmönstrad klänning på en gammal blekrosa Saab, håret är långt och utsläppt. Och mycket riktigt så är detta en uppgörelse med en alltför fri uppfostran och en barndom utan gränser.

Juni växer upp tillsammans med sin pappa i hippiekollektivet Skogen. Hon rår för det mesta om sig själv, går dit hon vill gå, med den som finns tillgänglig. I kollektivet gör Juni även sin första bekantskap med serier, och det är inte vilka serier som helst utan ”vuxenserier” med mycket naket. Pappans oförmåga eller ovilja att censurera bort valda delar av verkligheten för sin dotter följer henne upp i vuxen ålder. ”Det största hotet mot demokratin är censur!”, ”För om man visar vissa saker men inte andra hycklar man.” och ” Vi måste ge våra barn en sann bild av verkligheten!” är den syn på censur som Juni blivit sviken av som barn.

Uppväxten i hippiekollektivet har även gjort Juni oförberedd på de sociala situationer hon hamnar i. Hon börjar läsa grafisk design och illustration på Konstfack och vet inte hur hon ska hantera de öppna, kala lokalerna. Istället för att gå med de andra på lunch sitter hon kvar själv, har ångest varje dag och vill hellre göra serier än skapa grafisk design.

Den problematiska relationen till pappan följer med upp i vuxen ålder. När Juni konfronterar pappan med varför hon fick läsa dessa erotiska serier som barn försvarar han det med: ”Förresten var det för att USA var fullt av hycklande moralister som ville förbjuda allt som var roligt”. Och det är ett av de få ställen som distansen mellan pappan och Juni blir rolig i all sin tragik.

Att Juni tillslut lever ut den fria sexualiteten som hon är uppfostrad med är befriande i all sin självklarhet. Hon dejtar män med skev manlighetssyn, män som skrämmer henne och åker till Italien och knullar runt. I Italien är det som gjort för konflikt, spänning och hetta. Men det potentiella triangeldramat blir varken till trekant eller gräl. Därför blir Julia Thorells kollegor Lina Neidestam och Frida Ulvegren mer utmanande mot både karaktärer och läsare.

Bilderna är ritade i svartvitt, med en lätt överdriven detaljrikedom. I de kapitel som skildrar uppväxten och pappans hem är det ett myller av grejer, som gör det svårt för läsaren att uppfatta det som faktiskt finns där. Men det är liv, rörelse och värme i illustrationerna. Undantaget är Konstfack, som är rakt och rent, precis så dött och ogästvänligt som Juni upplever det.

Det är en klassisk uppväxtskildring av en ovanlig barndom, som Julia Thorell skriver och ritar fram. Den är många gånger förutsägbar på ett sätt som gör att alla möjliga utvägar försvinner. Men Juni ger mig en insikt i att alla barndomar behöver bearbeta sina egna trauman. Och att Juni efter sin uppväxt i kollektivet Skogen trots allt har lyckats hamna i en vuxenserie tillsammans med både naket och erotik måste trots allt räknas som en vinst.