Kan ni tänka er något torrare än en bok om rysk litteratur, skriven av en doktorand i rysk litteratur? Har inte allting sagts redan om Tolstoj, Gogol, Tjechov och grabbarna? I så fall har ni fel. Besatta är Elif Batumans berättelse om livet som ung turkisk-amerikansk doktorand vid Stanford University, och om de människor hon stöter ihop med. Hon försöker begripa sig på 150 år gammal litteratur skriven i andra ändan av världen, på ett språk hon knappt klarar att lära sig, i ett samhälle hon inte känner till, guidad av ”experter” som ofta är så innördade på sina områden att de knappast vet någonting längre, distraherad av det där riktiga livet som envisas med att knuffa sig inpå. Hon packar boken med analyser av kända författare, medeltida uzbekisk poesi, hovlivet i 1700-talets Ryssland, anekdoter och skrönor från dagens Ryssland och USA, och problemen att göra sig förstådd på andragenerationsturkiska i centralasien. Från svårigheten att förstå Anna Karenina till problemet när pojkvännen man tänkt dumpa envisas med att att följa med på en resa till andra sidan jorden.

Och det är bland det roligaste, mest medryckande jag läst på åratal. En sån jävla hyllning till att livet och litteraturen aldrig kan tas på för mycket eller för lite allvar.

Delvis är det förstås att Batuman är en förbannat kul berättare; hennes humor är knastertorr och löjligt citerbar, med rejäla godmodiga armbågar i sidan åt allt vad seriös litteraturkritik och kulturkonflikter heter. Men lika ofta är det den rena absurditeten i vart den här banan för henne, de vägar litteraturen leder iväg henne på både på boksidorna och i verkligheten. Redan i första kapitlet snubblar hon över en passus hos Isaak Babel (1894-1940) som låter bekant; en ensam sovjetisk kulsprutepostering på en kulle under polska kriget 1920 som kämpas ner av amerikanska piloter, varav en sedermera togs till fånga och förhördes av just Babel, och namnet på honom var… vänta nu, det var ju han som skrev King Kong. Samma scen, skildrad på två olika vis: hos Babel en tapper Sven Dufva för socialismens sak, hos Hollywood ett av filmhistoriens största monster. Hur har ingen, under 80 års studier, sett det här förut? Lilla vän, säger de vithåriga experterna och klappar henne på huvudet, vi vet vad de här böckerna betyder, vi har studerat det i decennier. Rysk litteratur är ett museiföremål, allt är färdiganalyserat och monterat i glaslådor, bara att acceptera. Men Batuman vägrar. De här böckerna lever ju, de har ju fortfarande något att säga, och ju mer hon läser desto hungrigare blir hon; Dostojevskijs Onda andar är ju en perfekt beskrivning av det förvirrade livet bland kulturvetarstudenter, Tolstoj blev visst mördad, nu ska jag till Samarkand över en sommar och lära mig uzbekiska, GE MIG MIN VÄRLD NU. Här ska plöjas upp nya spår i indammade sanningar, även om det ofta slutar snopet.

Och som det funkar. Under alla skämt och absurditeter är Batuman riktigt skärpt och har ni redan läst alla de här böckerna kommer ni kanske att se en del saker ni inte såg förut (och har ni inte gjort det kommer ni att vilja göra det). Men det är inte det som gör Besatta till stor läsning, utan det är den enorma glädjen och upptäckarlusten, känslan av att både litteraturen och världen aldrig slutar överraska en hur mycket man än tror att andra redan sagt om den. När alla andra är upptagna med att skriva snusförnuftiga försvarstal för kultur (f’låt, ministern, ”underhållning”) kommer här en ung svarthårig amerikanska på en virvelstorm av döda skäggiga ryssar och bara visar att det är det i stället. Och det enda som får mig att inte älska Besatta helt förbehållslöst är att jag önskar att den var 200 sidor längre.

Läs, hörni.