Vardagsrealism insvept in ett glänsande landskap av tungsinne. Så skulle jag definiera Mattias Alkbergs senaste diktsamling Era Svin, den fjärde sedan debuten Separerade ägg som släpptes för tjugo år sedan.

Den ständigt närvarande döden: bakgrundsscenario till ett norrländskt slammer, letar sig fram genom orden som staplas på varandra i drömsk spretighet. Era svin är en redig vardagsnäve som slår sig fram genom livets rum och som bortom den stora livskampen lutar sig mot ingentingets tomrum. Mattias Alkberg skriver med en direkt enkelhet som borrar sig fast på näthinnan och trollar fram mörka moln i själslandskapet. En misantropisk ärlighet som går hand i hand med enkelheten själv. En ringaktning där författarens syn på så kallade skitliv gör sig ständigt påmind, som i dikten ”Bara hugg i mig”:

Kodad
Skriven i urin
Lika tydlig och självklar som den här
Golvet ska rusa mot mig
Jag vill gå in i dörrar
Ett fälgkors inslaget i mitt huvud
Det ska fastna där

Det finns en geniun ärlighet som ligger som en vacker skugga över den blytunga och samtidigt punkspretiga stil som Alkberg signerat sin sjätte bok med. Själva skrivandets syfte varvas med en dröm om politisk rättvisa där allting tycks vara kolsvart. Ändå glimtar hoppet till i form av just uppriktigheten, och den ständiga glömskan av barnet inuti gör sig påmind:

Inte en själ

Inte ett ljud
Älven
Fåglar
Annars stilla
Inte en själ
Vita blommor och gula
Barns leksaker och vuxnas
Vi la cyklarna i diket
Rörde oss i det blöta gräset mot gläntan där en fabriksny bil
Fåglar
Blänkte
Varför minns jag inte längre

Visst känns poesin till och från mindre genomarbetad, men jag gillar Mattias Alkbergs mångfasetterade enkelhet i Era svin. Där det som till en början ser ut att vara en yta visar ett betydligt djupare spektrum av dofter, känslor och minnen. Det känns lite som en oredigerad dagbok och det är väl en del av charmen, som ibland stryps av för mycket finputs i kanterna.

Stundtals känns det som ord skrivna av en drömmare som tappat sina drömmar och som letar efter minnena, som längtar efter någonting annat och större än det liv som omger honom. Reflektioner av en man som blir allt äldre, och som med ett trött och uppgivet hjärta sitter vid en norrländsk älv och lyssnar på blackmetal. Och trots diktsamlingens bristfälligheter i ordsnideriets struktur, så segrar ärlighetens röst över allt mörker och alla orättvisor som radas upp.

Ur ”Det fanns inga öppningar”:

Vi lämnar efyran och du styr in mot förstäderna
Det är inget fel på din bil
Det är hos dig det sitter
Hos dig och hos mig