Benedict Wells skrev En vecka i Berlin när han var 19; detta är viktig information, det står på bokomslaget. Den kom visserligen inte ut förrän han gjort sig ett namn en del år senare, men ändå. Handlingen kan ni; Bened… f’låt, Jesper heter ju huvudpersonen, har flyttat till Berlin efter uppväxten i Bayern och skriver samtidigt som han försörjer sig på diverse ströjobb. Vi följer honom under en vecka där han driver runt i storstaden, försöker få folk att läsa den 1200 sidor tjocka romanen han skrivit på i två år, försöker finna sig själv och förstå sig på det motsatta könet och gå vidare från skolgången och ta itu med insikten att människor dör och… ja, ni vet. Han är 19 och världen är så stor, så stor.

Det är intressant, det här med unga debuter. Vi är imponerade av folk som lyckas med något vid ung ålder; det är därför det hela tiden nämns att Mary Shelley var 18 när hon skrev Frankenstein trots att den version vi läser är en hon redigerade flera år senare, det är därför Christopher Paolini för evigt är 15 även när han närmar sig 30, det var därför Bret Easton Ellis var tvungen att skriva en uppföljare till Noll att förlora, det är därför varenda nytt brittiskt slyngelpopband de senaste 30 åren har hyllats som det nya Clash och sedan raskt försvunnit ner i reabackarna när de släpper sin andra platta. Vi gillar den där energin, den där känslan av att upptäcka något för första gången. Ett ungdomsverk behöver inte vara originellt, alla börjar ju sin karriär med att kopiera och att säga att det gjorts förut är att missa poängen; man måste erövra de gamla berättelserna innan man kan skriva nya. Sådana här historier måste skrivas.

Därmed inte sagt att man måste läsa dem också. En vecka i Berlin är till slut bara ännu en i en lång rad av självupptagna, tjatiga, slarvigt skrivna pastischer på Räddaren i nöden som ofta verkar handla om sin egen otillräcklighet – en stor del av handlingen är att vår unge hjälte bit för bit inser det som är pinsamt uppenbart för alla andra, nämligen att hans magnum opus till hjälteroman är ett komplett misslyckande, han har inget att säga.

Han tog ett djupt andetag och tänkte efter. ”Er bok är den totala stagnationen”, sa han. ”Inget händer, allt stagnerar. Ni är rädd att göra nåt, ni väntar bara. För övrigt är det anmärkningsvärt tråkigt då.”

Typ så. Jesper snubblar fram genom ett Berlin som verkar bestå av en massa ovidkommande detaljer, hoppar upp och ner av glädje varje gång han hittar en klumpig metafor och pekar på den med bägge händer, kursiverar och stavar fel och gör allt för att krysta fram en spontanitetskänsla, skissar fram andra karaktärer som bara existerar för att huvudpersonen ska lära sig något om sig själv, och levererar till slut exakt samma sensmoral som man anade tio sidor in.

Och visst, så där är det att vara 19, och sånt händer i förstaverk, och jag vet inte vad det säger om Wells senare romaner. Här finns små aningar om att han i själva verket vill plocka sönder den där historien, han vet bara inte riktigt hur. Det kanske lovar gott inför framtiden; sensmoralen blir ju, som oftast, att inse att man inte är så unik som man tror i sin tro att ingen tänkt så här förut. And now I’m old and bored.