Hur blir kärleken en besatthet? När övergår kärleken från att vara det ljuva tillstånd där livets alla frågor tycks ha fått sina svar och man själv tycks ha funnit den människa som är den pusselbit man hittills saknat i sitt liv? När blir kärleken en destruktiv kraft?

Tunneln, först utgiven 1948, tidigare översatt till svenska, men nu nyöversatt och utgiven i Lind & Co:s förträffliga klassikerserie, är en destillerad betraktelse över dessa frågor. Eller ja, betraktelse är kanske fel ord. Kanske stormvind är ett bättre ord. Den svenska utgåvan rymmer knappt 120 sidor, men på dessa sidor ryms en historia som många andra författare skulle tagit betydligt längre tid på sig att skildra. Det gör också att historien blir komprimerad – även om jag inte upplever att den på samma sätt är koncentrerad. Det är inte någon fullständig historia, utan mer brottstycken av upplevelser. Det gör också att man kommer huvudpersonens karaktär mycket nära. Den i viss mån omvända kronologin – att man redan från första sidan vet hur romanen kommer sluta, stör inte på något sätt utan bidrar snarare till att skapa mer spänning åt händelseförloppet.

Det handlar om konstnären Juan Pablo Castel som ställer ut sin konst på ett galleri. En dag märker han att en av besökarna (vi får senare veta hennes namn: Maria Iribarne) betraktar en detalj på en tavla som alla andra förbisett. Hon verkar vara den enda som helt förstår hans konst, och i förlängningen honom själv. När hon gått kan han inte sluta tänka på henne. Efter en tid möts de igen av en slump och inleder ett lätt surrealistiskt förhållande, som snabbt från Juan Pablos sida utvecklas till en besatthet och ett kontrollbehov som vida överstiger den lycka och glädje han kan få ut av sin kärlek till Maria. Det kan bara sluta på ett sätt. Det mest fascinerande med händelseförloppet är hur Juan Pablo blir allt mer kontrollerande och hur skickligt detta registreras av Sabato. Det är psykologisk karaktärsteckning på hög nivå.

Peter Landelius har översatt Tunneln och även skrivit ett efterord. Det är kanske lite ofokuserat, men gör en del intressanta jämförelser med andra samtida författare – bland dem Albert Camus. Uppenbarligen var Camus imponerad av Tunneln. Och det finns någon likhet mellan huvudpersonen i Tunneln, Juan Pablo, och huvudpersonen i en av Camus främsta romaner, Främlingen, Mersault. Båda är på ett påtagligt sätt alienerade inför sin omgivning; de förstår inte sammanhanget och känner inget samband mellan sina egna liv och andras. För Juan Pablo blir detta ju tydligt i hur han upplever sin relation med kvinnan han träffat, Iribarne. Han blir snabbt besatt av henne, förföljer henne, misstänker henne för otrohet, överanalyserar vartenda ord hon säger, vartenda steg hon tar. På detta sätt saknar hans relation till henne, och i förlängningen till omvärlden, alla proportioner. Men skillnaden mellan Juan Pablo och huvudpersonen i Främligen, Mersault, är den att Mersault är fullständigt likgiltig inför sin omgivning. Inte ens det mord som är romanens peripeti och som han helt likgiltig begår får honom att ändra sig. Juan Pablo i Tunneln beter sig på precis motsatt sätt: varje steg som Iribarne tar och varje andetag som hon drar angår honom intill vansinnets gräns. På detta sätt är han som en hyperaktiv datacentral som inte kan sortera all information utan suger in allt som ett svart hål och till slut riskerar att implodera av alla känslor.

Men implosionen uteblir. Istället kommer explosionen. Juan Pablo kan inte leva med en kvinna som han inte har fullständig kontroll över. Att han inte kan ha denna fullständiga kontroll säger sig självt – då vore de ju inte två enskilda individer med olika viljor, utan en och samma person. Slutet blir våldsamt. Hur våldsamt skall jag dock inte avslöja här. Läs själva.