Plötsligt hörs ett skott! Mitt i trängseln på en centralstation faller en ung kvinna omkull, blödande från ett hål i magen. Hennes pojkvän glömmer att de är på flykt och skriker på hjälp. Barnet, skriker han, de har dödat barnet, vi skulle döpt honom till Hopp. En äldre man knuffar sig fram genom folkmassan; släpp fram mig, säger han, jag kan hjälpa, jag är författare. Sedan står han där och ser hjälplöst på medan läkarna försöker rädda henne.

I begynnelsen var ordet, heter det nånstans, och ordet var starkare än svärdet. Med rätt ord kan man skapa en värld. Men det är 2000-tal, och i Turkiet är det våldet som sätter igång handlingen och orden kan bara följa efter: Bomben som dödar en ung norska på semester och skickar hennes turkiske man tillbaka till den lilla blåsiga ön i Nordsjön där han aldrig kan bli annat än främling. Kulan som träffar en ung kurdisk kvinna i magen och dödar hennes ofödda barn. Snaran som väntade henne hemma för att ha solkat familjens heder, kulan som träffade hennes fästman i axeln när han tvekade i striderna mot turkiska trupper i bergen. Alla rikoschetterar de; varje våldsdåd får dem att ändra riktning, kollidera med varandra eller driva isär, och allt man verkar kunna säga på turkiska, kurdiska eller norska är att du antingen måste ta upp svärdet och slå tillbaka eller slå till reträtt, fly från striden, fly från livet.

En tillflykt där ingen skulle finna honom eller störa hans sinnesfrid. Ett land där inga bomber exploderade och där inga lik låg på solstekta gator som luktade blod. (…) Norge är det sista land i världen där skinnskallar och fascister frodas; de har inget här att hämta.

Vi snackar nattsvart ironi där, boken skrevs naturligtvis i en förutøysk värld. Men hur hemskt det än låter så gör det snarare att boken fungerar bättre; rycker bort det där bekväma avståndet som man ibland kan känna när man läser om hemskheter i andra länder. Och det är ju härligt att läsa en bok som vill göra så här mycket och faktiskt tänkt igenom det. Baydar vill tackla orientalism, nationalism, främlingsrädsla, uråldriga konflikter där ingen kan tala den andres språk, det kultiverade postmoderna Europas svårighet att bemöta rent oförställt våld (se bara på Syrien), allt placerat i en thrillerhandling med visslande kulor och brinnande hem men berättat så intimt och välskrivet att vi bara behöver träffa en handfull personer för att få hela bilden. Hur kan vi ha kommit så långt, skapat så stora saker, och ändå gång på gång återvända till samma gamla konflikter? Vi löste ju alla de där frågorna, vi drog ju ut demonerna i dagsljuset 1789, 1945, 1989, varför dog de inte?

Sen är Förlorade ord inte en helt perfekt roman; Baydars stilgrepp att byta perspektiv hej vilt är rätt störande till en början, och värre är att vissa av konflikterna – inte de stora politiska, men de rent personliga – känns smått krystade. Men ändå, de där splittrade familjerna hon visar upp känns; den kurdiske fadern som bönfaller sina söner att studera men måste se dem fly upp i bergen med vapen i hand, den världsberömda forskaren som inte känner sin norske sonson, kärleken som tror i blind desperation, den intellektuelle författaren som måste ge sig tillbaka till Östern, stället där solen går upp, leta efter broarna han trodde att han byggt där en gång och försöka hitta en berättelse som inte slutar med onödig död. En historieberättare är ordets barnmorska, säger en kvinna; hon föder inte bara en historia, hon gör det möjligt för andra att berätta sina. Kanske är det det vi behöver mer än en stor roman. Förlorade ord börjar med ett skott, och sen gror det små möjligheter överallt.