Surrealismen är en av de mest tillgängliga genrerna. Den släpper lös fantasin och tillåter en att se det man ser. Det är samtidigt en av de mest utmanande genrerna inom konsten eftersom det inte är tydligt vad man ser. Jag tar ett avstamp i konstens surrealism, med giganterna Salvador Dalí och Max Ernst som de stora exemplen. Det är en konstinriktning och konstnärer som har en självklar plats på de moderna museerna i Sverige och världen. Surrealismen är inte en lika stor genre inom litteraturen, fast nu tar jag i. Franz Kafkas klassiker tillhör de kanske mest kända och folkära surrealistiska verken inom litteraturen, André Breton är en annan gigant inom genren. Idag använder sig författare som Haruki Murami av surrealistiska tekniker i sina romaner.

Sphinx Bokförlag ger ut surrealistiska och absurdistiska texter som denna novellsamling av Nelly Kaplan.
I surrealismens tecken är det sannerligen mycket av allt och man får använda sin fantasi när man läser i Sinnenas brunn. Nelly Kaplan inleder sin novellsamling med en pälsbeklädd ung kvinna, dotter till en häxa och ett djur, som går ut för att hämnas sina föräldrars död genom att förföra män och sen döda dem under kärleksakten. Därefter presenteras döda som väcks till liv av kärlek och fysisk åtrå, människor som erövrar och erövras av vampyrer och mycket mer. Handlingen har alltid minst en erotisk underton, ofta uttrycks erotiken expressivt så till den milda grad att den stundtals tar över, blir för mycket. När erotiken flödar på kittlar den inte längre fantasin utan blir bara tröttsam. Nelly Kaplan imponerar däremot med att hänvisa till kulturella giganter som Baudelaire, Breton och tidernas obehagligaste vampyr Nosferatu.

När novellerna fokuserar på den politiska kritik som har varit surrealismens kännetecken sedan inriktningen bildades i början av 1900-talet blir det inte bara bra utan stundtals riktigt roligt. Nelly Kaplan traverserar och ironiserar kraftigt på andras bekostnad men så fångar man också de som börjar lyssna, eller läsa.

Exempel på de, säkert nödvändiga och absolut modiga skämt hon gör är parodin på kristendomen och förhållandet mellan Jesus, Judas och Maria Magdalena, eller som hon väljer att kalla dem Jes, Jud och M.M. Det här är inte särskilt vänliga ord.

En trist och banal historia, det säger jag eder sannerligen, är den om Jes, Jud och M.M. Men Gud vet att man ändå har prackat på oss den där anekdoten i århundraden! Och dessutom, varför vet jag inte, försöker man intala oss att Jes död är ett föredöme för hela världen.

Bara det faktum att kvinnor tar så stor plats i novellerna och männen förvandlas till små, försvarslösa varelser är extremt modigt, om man tänker på att novellsamlingen ursprungligen gavs ut 1966. Det upplevs också som modigt i dessa dagar då feminister fortfarande möter stort motstånd, senast i Twitter-debatten om, med och av Nöjesguidens redaktör Margret Atladottir.

I flera noveller porträtteras ett kraftigt matriarkat som inte möter motstånd, som inte tillåter motstånd. Även där blir det komiskt med en titel på svenska som ”Valet av Herr Snorreversum” där en jury av kvinnor ska bedöma mäns nakna kroppar men den politiska och feministiska tonen är ledmotivet och bär fanan högt.

Vi utväxlar snuskiga skämt. Det handlar ju bara om billiga killar som bara är ute efter en tryggad existens, de drömmer om att bli valda för att få ett kontrakt på Kino-Virtuel; eller gifta sig. Alltså ointressanta män!

Den novell som är bäst är placerad sist i samlingen. Den har en återhållsam erotisk laddning och ett filosofiskt tema om att fånga och bemästra tiden där Tid och Rum personifieras, retas och flirtar med den kvinna som försöker fånga in Tiden. Där lever Nelly Kaplan ut sin lust att leka med och förvränga ord och skapar vackra bilder, de som gör novellerna mest läsvärda.

Tiden penetrerar Rummet i alla dess tusentals små hål och ejakulerar en sträng av guld på sin älskare: den senare liknar en gigantisk fluga som fastnat i en nebulosa av spindelväv.

Sinnenas brunn är bra. Det låter inte helt övertygande däremot. Det blir till slut för mycket av allt. Jag tröttnar på vampyrer, monster, kvinnor som dödar och erotik, all denna erotik. Det är övermäktigt att läsa en hel novellsamling med så pass magstarka teman i ett sträck. De passar bäst att bläddra fram då och då för att utmana fantasin med.