Läs inte den här boken nu! Inte mitt i den stora ätarhelgen! Men leta upp den när du lite lagom uppsvullen i januari undrar vad det egentligen var som slank ner. Och varifrån alla dessa läckerheter kom. Och framförallt hur djupt ditt så kallade ekologiska fotavtryck blev under helgen.

Det här är en deprimerande läsning, men det är nog en av 2011 års viktigaste böcker. Den handlar helt enkelt om att vi kan inte hålla på så här! Vi kan inte njuta av blåbär från Peru eller äta kött varje dag. Inte om vill att kommande generationer skall leva vidare på den här planeten.

Författarna argumenterar och öser på med fakta, rapporter och procenttal. Men just när man inte orkar längre så kommer där en intressant ögonvittnessskildring från livsmedelsverkligheten. Som historien om pangasiusfisken som kallas sjötunga när den förekommer på en lunchrestaurang nära dig. Den odlas i dammar längs Mekongfloden i Vietnam. 50 -100 fiskar per kvadratmeter. För att förhindra sjukdomsutbrott i de täta bestånden tillsätts antibiotika i förebyggande syfte. Men bakterierna börjar bli resistenta … Eller historien om sojabönan i Brasilien. Nyttig böna, kan man tycka men knappast om plantornas blast dödas för att det skall gå lättare att komma åt själva sojabönan vid skörden. Medlet som används heter Parakvat. Om en människa får i sig så lite som en tesked avlider man omedelbart.

Författarna har träffat forskare, odlare, företagare och bönder i många länder. Många slår ifrån sig allt ansvar; jag har inte råd, det finns inga entydiga bevis, och så vidare. Några klarsynta forskare ser att vi är på väg mot en katastrof. Slutsatsen blir att det är vi konsumenter som måste vara ansvarsfulla. Vi måste vägra köpa influgna exotiska grönsaker. Måste vi ha sockerärtor från Kenya i februari? Vi får vägra köpa antibiotikastinna fläskfärstråg till reapris.

Vi måste inse att livsmedelsindustrin inte alls vill vårt bästa. Inte politikerna heller. När Livsmedelsverket 2006 skulle ge medborgarna råd om vad vi borde äta för att säkerställa en ekologisk hållbar utveckling hamnade man i en härva av å ena sidan, å andra sidan. I mars 2010 avbröts arbetet. Rekommendationerna kunde vara handelshindrande.

Boken avslutas dock med en smula hopp. Kravmärkning och gerillagardening är företeelser som alla kan vara med på. Och vi får nog inse att om vi vill den här planetens bästa så får vi finna oss i att betala mer för BRA mat.