Varje bra skräckhistoria sägs börja med ”Vore det inte kul om…” Vore det inte kul om någon murade in sin rival i källaren, vore det inte kul om det där motellet drevs av en galning med moderskomplex, vore det inte kul om det bodde en tolvårig vampyr i Blackeberg? Där börjar de; problemet är om de slutar där också.

Anders Fager tycker om det första steget. I Samlade svenska kulter vandrar han omkring på Kungsholmen och i lite svenska småstäder och ser sig om, och överallt puttrar det hemska fram under den lagomsvenska vardagen. Ser ni ålderdomshemmet där? Där offrar man nog till Lovecraftska gudar! Ser ni dagiset där? Där offrar man nog till Lovecraftska gudar! Ser ni gymnasieflickorna där? De är säkert medlemmar av en uråldrig orgiekult som lockar ut kåta män i skogen för att… äh… offra dem till Lovecraftska gudar! Och så vidare och så vidare. Och det är egentligen ingen dum tanke. Det är inte miltals ifrån det som… ja, för att ta elefanten i rummet när det gäller svensk skräck, John Ajvide Lindqvist. Idén om att ta en osäkerhet, en fasa som redan finns i människors liv, och förstärka den med ett monster. Av och till passar Fager dessutom på att leka mer med historier och sagor som redan finns, nickar åt Astrid och Selma och det är ju egentligen ingen dum tanke. Här finns invandrade varulvar från Östeuropa som kämpar för att behålla en identitet de redan glömt, här finns småbarnsfamiljer inträngda i fruktansvärda ettor, här finns unga män som blir bokstavligen besatta av framgång och deras flickvänner som förvandlas till lyxhustrur à la Rapunzel.

Men så är det också det där med att göra något efter den där första ”Vore det inte kul om”. Och det är där den här novellsamlingen alltmer får slut på idéer. Historia efter historia utgår från samma grundmall, utforskar liknande idéer med ganska platta karaktärer utan att hinna gå dem inpå döden, och när han långsamt bygger ihop många av dem till en löst sammanhållen stor berättelse blir följden mest att det verkar som om uppskattningsvis 43% av Stockholms befolkning är aktiva inom det ockulta av ingen särskild anledning. Språket han använder, med eviga upprepningar och. Korta. Meningar. Som. Mest av allt får varenda berättare här att låta likadan hjälper inte heller. Här finns historier som är lovande, och jag vill så gärna att det här ska vara bra, men som helhet blir det bara platt. Skräck är skräck för att det griper tag i något djupt inom oss; Samlade svenska kulter famlar vilt och försöker grabba tag i allt samtidigt, men lovikkavantarna är lite för tjocka för att han ska få grepp.