Han talar som han skriver, Mircea Cărtărescu – i metaforer. Innan hans samtal med Aris Fioretos hunnit gå en kvart har Mirceas dagböcker varit, i tur och ordning, en hud som håller ihop honom och skyddar hans inre organ utan att han behöver tänka på det (och som måste ömsas regelbundet för att inte stelna), fodret på en kavaj där hans romaner är utsidan men där fodret ofta är gjort av finare material, en trädstam varifrån skönlitteraturens grenar skjuter ut, och slemmet från en krypande snigel (”Man tittar på en roman som en snäcka, det här geometriska undret, och tänker att den som skapat detta måste vara ännu högre stående… och så är det bara en slemmig mask.”) Snigelns slem i sin tur är bläcket, den kroppsvätska som han som författare utgjuter genom sitt enda öga, det i kulspetspennan. Och så vidare och så vidare.
Och på något vis, precis som i den fantastiska Orbitór, blir det något mer än bara det Pastor Janssonande det låter som när jag skriver ner det här. Mircea Cărtărescu är i stan för att prata om sina dagböcker, som han skrivit på sedan 15 september 1973 och där ett urval nu släppts på svenska, om att skriva sig själv. Hans dagböcker är ocensurerade, oredigerade, oreviderade; nu är dagboken en ventil, här skriver han ner både funderingar om sig själv och sitt skrivande (eller oförmåga därtill), han provar ut historier han vill stoppa in i sina romaner, han tecknar ner drömmar och erfarenheter, han vågar vara orättvis och avslöja sin inre skitstövel. ”Everybody’s got something to hide except for me and my monkey”, citerar han Lennon. Samtidigt är det (inte olikt, och samtidigt en hel värld ifrån, Knausgård) inte en torr, faktabaserad uppradning av vad som hänt honom – som författare sysslar man med trosfrågor, och tro (religiös eller litterär) kan vara starkare än verkligheten. Syftet med allt hans skrivande, och speciellt med dagboken, är att liksom idolen Kafka förstå sig själv och sin situation, både inåt och utåt. ”Dröm och verklighet är del av samma möbiusremsa”, menar han.
Tjugo minuter senare är han en termit, när han får frågan om hur han skriver; termiten vet inte hur den bygger ett sex meter högt bo, den bara gör det, boet är en förlängning av termiten. Det han försöker göra är hela tiden att skriva i fraktaler, där varje detalj innehåller helheten, precis som ett insektsbo (där har vi fjärilarna från Orbitór igen) och plötsligt sitter han där med ett gigantiskt romanverk eller tusentals sidor dagböcker som på något vis är samma historia.
I en värld som blir alltmer fascinerad av autencitet och Based On A True Story (ni såg väl Babel häromveckan?) är det härligt, om ibland lite frustrerande, med författare som Cărtărescu. Han har skrivit en stor romancykel om sin uppväxt i det kommunistiska Rumänien (ett land byggt på drömmar, följt av en påstådd revolution som en motdröm), där socialrealistiska skildringar av matbrist och uppror och barndomslekar övergår sömlöst i science fiction och sagoberättande; nu släpper han dagböckerna han skrev medan han skrev den självbiografiska romanen, och bland det första han säger om dem för den händelse någon skulle inbilla sig att de nu får den verkliga historien är att autencitet bara är ett litterärt grepp bland andra. De är sanna, ocensurerade, oavkortade, men därmed inte sagt att allt som står i dem faktiskt hänt eller att allt som hänt står i dem. Han är författare, hans jobb är att skapa en historia och skapa sammanhang, att skapa hyperlänkar mellan alla de intryck och drömmar och upplevelser som är han själv. ”Konsten är den slutgiltiga redutten mot snuttifikation och det moderna livets distraktioner.”
Efteråt gör jag fanboygrejen och ber honom signera mitt ex av Orbitór: Höger vinge. Det gör han så gärna, och sen snor han min kulspetspenna. Det är inte en metafor. Tror jag.
Publicerad: 2011-11-29 00:00 / Uppdaterad: 2011-11-29 09:06
En kommentar
[…] är bara ett litterärt grepp.” Det var Mircea Cartarescu som sade det, men jag tror Lindgren skulle hålla med, eller åtminstone nicka eftertänksamt medan han suger […]
#
Kommentera eller pinga (trackback).