Att det pågått en ganska livlig debatt om Elin Eks Supertanten här på dagensbok.com under hösten har väl ingen missat? Det började med att Ingrid skrev en krönika om boken. ”Bort med tassarna från tanten” skrev hon och menade att boken förenklar bilden av tanten genom sina tantquiz och beskrivningar av hushållsarbete. Hon skrev ”Och tanter matar inte bara fåglar, de skjuter också älg.”

Allt det här har Ingrid förstås rätt i. Elin Ek har skrivit en bok som tar upp traditionella ”tantsysslor” som kakbak, saftande, syltande, broderi, bingo, korsord etc. Hon skriver inget, eller mycket lite, om tanter som skjuter älg. Inte mycket om tanter som hånglar, super eller kör motorcykel. Bortsett från några stycken om civilkurage, ett antal porträtt av kända tanter samt serien Supertanten är det en ganska snäll och föga överraskande bild av tanten som Elin Ek ger oss. Det är alltså en ganska stereotyp tant vi får läsa om, men jag tror också att det är precis det som är meningen.

Elin Ek har velat skriva en rolig bok, en bok att känna igen sig i, såväl för den som anser sig vara tant själv som för den som vill läsa om eller påminnas om sitt livs tanter. Hon har också – och det här hör till det som är mer viktigt – aktivt valt att lyfta självhushållandet som en motvikt till dagens konsumtions- och stressamhälle. Att skriva om bakande, saftande och syltande avfärdas ofta som ”idealiserande av hemmafrulivet” eller ”romantiserande av det lantliga”, något som Elin Ek tycks ha varit beredd på.

En bok om tanter, är det ännu en orgie i hemmafruromantik och snälla bilder på cupcakes, hur man skaver nymålade möbler till shabby chic och färgar allt i vitt och silver? Nej, för mig är tanten något helt annat! Visserligen handlar mycket av tantkunskapen om hemmet, men det handlar mer om det som är praktiskt i vardagen, kontemplativt och gott än romantiskt tillgjort och gulligt.

För mig som med stockholmska mått mätt är uppväxt på ”landet” känns det mycket märkligt att kritisera saftande och syltande som något hemmafruaktigt. I min uppväxt och i hela mitt liv har människorna runt omkring mig plockat bär, gjort sin saft och bakat sitt eget bröd. Ingen av dem har varit någon hemmafru. Att hylla självhushållande blir för mig mer ett hyllande av det vi alltid har gjort. Och i förlängningen också ett sätt att lyfta fram bondesamhällets sysslor.

Supertanten är en bok som tolkas och läses på ganska många olika sätt. Den irriterar lika mycket som den inspirerar. Det beror nog mycket på att den, som sagt, innehåller en del korta texter om tanter, men att den till största delen faktiskt är en kok- och kakbok. Som kokbok är Supertanten skön och rejäl, med recept som ”smörgåstårta med skinka och ost”, ”kålpudding” och ”polkagrisar”. Bland kakrecepten hittar man klassiska kakor som ”ambrosiatårta”, ”prinsesstårta”, ”wienerbröd”, ”hallongrottor” och ”mazariner”. Här finns inga cupcakes, inga cookies, bara stabila gamla kaksorter av den typen som allt mer sällan går att hitta på vanliga fik och som man behöver ta en omväg till konditoriet för att köpa.

Naturligtvis omges recepten av samma estetik som dagens kokböcker ofta gör – allt är vackert fotat, vackert upplagt på vackert porslin, inte sällan med en viss 50-talsanda. Men till Elins Eks försvar ska sägas att det inte finns någonstans i den här boken där hon skriver att kvinnor ska lämna sina jobb för att ägna sig åt hushållet på heltid. Det står inte heller att du måste lägga ner massor av tid på att hitta de perfekta 50-talskopparna. Om bilderna i sig är idealiserande och skapar en press på läsare som får dem att känna sig tvungna skaffa de rätta retroprylarna eller bli hemmafruar på heltid är det mycket sorgligt. Men någonstans handlar det om sammanhang och en tidsanda som är större än såhär. En tidsanda där inredning, vackra hem, snitsiga uppläggningar, yta och puts får orimligt stor fokus. Att Elin Eks bok är en del av den tidsandan är självklart, men det innebär inte att boken slår i en enda riktning.

För mig är det dock svårt att se Supertanten som så mycket mer än den fina kok- och inspirationsbok den är. Kanske är jag tant, kanske inte. Kanske är jag en tant-wannabe eller en hipster som borde hålla tassarna borta från det som inte är mitt. Kanske borde vi helt enkelt lägga ner det här med att älta alla olika epitet och bara vara människor.

Nog måste det väl vara möjligt att ena dagen baka hallongrottor ur Supertanten och att nästa dag dra till skogs och skjuta älg? Det finns ingen motsättning i det.