Maskarna föll ner runt Lassemiss. När de landade på hans stora svarta skor hördes ett knäppande ljud, som om det regnade.
”Den måste begravas”, sa han och gick förbi våra moppar. Han gick ut några steg längs stenmuren och lade ned ekorren på gräset och började gräva med händerna. Efter en stund reste han sig och gick och hämtade en hammare ur skuffen på sin gamla gröna moppe. Just nu var han kung eftersom han var den ende av oss som vågade göra något. Alla somrar sedan vi var små hade vi stirrat på allt han kunde göra med sina stora händer.
Just nu stirrade vi på allt han kunde göra med sin hammare. Tunga tuvor bände han upp ur jorden med rottrådar, daggmaskar och allt. Han låg på knä, svetten rann om honom.

På sommarloven åker Tom och hans familj, mamma, pappa och Brorsan, till sin sommarstuga. Det är en annan värld jämfört med stan. Här surrar flugorna och man kan höra havet, och alla människor känner varandra och vet vem som är son till vem. Tom och Brorsan hänger med Lassemiss, som de aldrig skulle umgås med ifall inte deras mammor kände varandra. ”Vad är det för fel på honom”, säger Joel. För nog är det något konstigt med Lassemiss, något som inte riktigt är som det ska.

Lassemiss gamla skitiga olivgröna 30-moppe går så långsamt att man kör om honom med cykel i nedförsbackarna. När han sitter på moppen ser man hans mörka feta lugg under hjälmen. Den rör sig inte i vinddraget. Men byxbenen fladdrar. Han har aldrig jeans eller shorts som vi andra, utan sådana där tunna kostymbyxor som jag lånade av min kusin på morfars och mormors begravningar. (…) Man vill inte riktigt titta på Lassemiss. Jag vet inte vad det är man inte vill få syn på. Kanske är det snarare så att man inte vill synas själv eftersom man inte vill snacka med honom för länge.

62 dagar är en bok som genast ger mig en skjuts tillbaka i tiden, till när jag själv var i femtonårsåldern och slukade böcker. Tunn bok med luftig layout och ett språk med flyt uppmuntrar verkligen till intensiv verklighetsflykt. Naumann väjer inte för det jobbiga och äckliga, och det boken främst handlar om är egentligen just det ekorren råkar ut för i den inledande scenen: döden. Det blir en sommar med många begravningar. Dessutom sker det en sån där grej, som egentligen är helt förfärlig, men som bara sker, innan man vet ordet av. För att gränser är till för att tänjas. Särskilt om man är femton år och tuff kille, eller bara på jakt efter något annat. Något som inte ens pappa kan förstå.

Han visste ju ingenting om mig längre. Det var så länge sedan han hade vetat allt. Han visste väl knappt ens att det var i Arvids garage vi höll till om kvällarna? Och inte vilka moppar vi höll på att meka ihop där inne, eller att vi körde för fort hela tiden eller pallade jordgubbar och hallon på gårdarna runt omkring och inte att det hade hänt att någon hade ryckt en eller annan brevlåda i farten.
Bara för att det var kul.
Hur skulle man kunna förklara det för honom?
Att jag, hans son Tom, kunde garva och tycka att det var kul att en brevlåda hos en vanlig gammal tant eller farbror på landet var förstörd?

Det var länge sen jag läste en bok om en tonårskille, känner jag, när jag läser om Tom och hans eskapader. Idag har böckerna om och till tjejer ändå tagit sig så pass långt att könsskillnaderna inte är enorma, men på vissa punkter märks det förstås ändå skillnad. En Miriam nämns på några ställen, som hon som ”hade åkt bak på min moppe mest av allas i år”. Man tänker att det skulle resultera i en större plats för henne i boken. Men hon är bara något som passerar i bakgrunden, jag får inte ens en tydlig bild av hennes ansikte. Det är okej, det här är inte en bok som främst handlar om kärlek och hormoner, utan om vilka situationer ung häftiga killar kan hamna i genom sitt beteende. Det är bara en tydlig skillnad jag registrerar mellan tjejbok och killbok, och ur ett genusperspektiv är den väl inte så rolig, men den är en av få.

Lite googling på författaren ger att boken Kulor i hjärtat från 2009 tar upp mer om hormoner och kärlek. Boken är en novellsamling som också handlar om Tom, och jag blir nyfiken på den också.

62 dagar kretsar främst kring några få händelser. Boken är 143 sidor, vilket inte ger utrymme för något mer djuplodande. Men den hinner ändå ta upp viktiga frågeställningar, och en hel del fina och tydliga karaktärsporträtt. Framför allt är den medryckande, och för det mesta väldigt välskriven. Ibland blir resultatet lite ojämnt, och jag funderar över det överdrivet enkla, radbrytningar som känns oövertänkta, som att luft måste skrivas in utan att jag egentligen tycker att det behövs. Kan en tonåring inte ta till sig ett svårare språk än så här, funderar jag?

Samtidigt är det kanske ett smart sätt att locka en femtonårig kille, som inte är van bokläsare, att plocka upp boken och sugas in? Eller ännu yngre läsare, kanske breddas den möjliga målgruppen på det här viset? För inte dröjer det länge innan det blir action och svårt att lägga ifrån sig boken… På sidan 24:

Efteråt försöker jag förklara att jag faktiskt inte visste vad vi skulle göra, att jag hade kommit sent till garaget, så sent att jag inte hört något av det som hade sagts eller planerats och inte visste vem som kommit upp med förslaget, att ingen hade sagt rent ut till mig vad det var för planer.

Men det hjälper inte vad jag än säger.
Och inte hur jag än försöker förklara mig.
Då är det redan försent.

Jag tror jag ska försöka pracka på min bror den här boken, vid närmare eftertanke…