Lin Hallberg är författaren som skrivit mängder av böcker om älskade hästbokskaraktärer som Sigge, Teddy och Robot. Om hon själv får välja en favorit bland hästarna i hennes böcker blir det Happy i En häst på miljonen. ”Happy har lånat mycket av min första egna häst och han var mycket viktig för mig när jag var liten.” Om Lin ska välja en favorit bland de skapade hästkaraktärerna, som alltså inte baseras på en verklig häst, väljer hon Teddy. ”Han är härligt busig och allmänt hopplös, men han har ett gott hjärta.” Lin berättar att hon har tre shettisar som går hemma utanför hennes fönster, det är böckernas Sigge och Sam och ytterligare en liten ponny. ”De är gamla nu och går mest och skrotar, men de ger mig hästkänslan i vardagen.”

När Lin skriver böckerna om Sigge och Teddy har hon hittat en form och ett språk som passar henne väl. Att skriva för en äldre målgrupp som Lin har börjat göra de senaste åren, har varit en utmaning. Det handlar om att anpassa både språk, tilltal och konflikter till den ålder man som författare vänder sig till. ”Att gå upp i ålder kräver en annan komplexitet och ett annat djup för att nå in i läsarens hjärta. Det har varit en riktig utmaning. Väldigt roligt, men svårt.”

Att skriva klassiska hästböcker är som att skriva på ett kodspråk, där är hästarna och stallet i fokus och det är bara den redan hästintresserade läsaren som har lätt att ta till sig det språket. Den som inte redan är intresserad av hästar har svårt att ta del av den berättelsen. Därför har Lin börjat skriva böcker som Adzerk den vita hingsten och Vem är du Johanna? som är ungdomsböcker som ska kunna läsas även av ungdomar som inte håller på med hästar. I dessa böcker är huvudpersonerna intresserade av hästar men de har samtidigt ett liv utanför stallet och samma problem och tankar som alla ungdomar har. ”Min önskan är att öppna upp. Att ge även läsare som inte är intresserade av hästar en inblick, en person och en historia som de kan identifiera sig med.”

Att hästboken länge har haft låg status är något som både Lin och jag är överens om. Hon säger att många hästböcker är både välskrivna och innehåller mycket att lära sig om hästar, och att det inte går att ha fel i en hästbok eftersom läsarna är så kunniga. Hon betonar också vikten att få lära sig läsa genom ett ämne som man är intresserad av. Genom att inte ta hästboken på allvar säger man också att tjejernas intresse inte har något värde. Och det är viktigt för genren i sig att den får uppmärksamhet. ”Om det aldrig utrycks några förväntningar, om det aldrig recenseras och skapas en måttstock på vad som är bra eller dåligt så kan hästboken inte heller utvecklas. Det har hänt saker, men attityden sitter djupt rotad.” Det är också en av anledningarna till att Lin nu skriver böcker som hon vill ska bedömas med samma måttstock som andra ungdomsböcker. ”Först då ger man hästboksförfattaren initiativet till att utveckla genren ytterligare.”

”Genom att besöka andra hästkulturer har jag fått en helt annan känsla av identitet.” Svarar Lin när jag frågar hur det varit att komma in i andra hästkulturer med anledning av hennes pågående ungdomsboksprojekt. Att vara hästtjej var likamed att få en nördstämpel när Lin växte upp. ”I både Mongoliet och på Island fick mina hästkunskaper ett helt annat värde. Jag hade aldrig kunnat komma dessa folk nära om jag inte haft den bakgrund som jag har.” Nu efter resorna känner sig Lin stolt över det hon kan, och att hon skriver om hästar. ”Förut, när hästboksskrivandet kom på tal, ville jag alltid påpeka att jag skriver annat också. Men om inte jag är stolt över det jag gör så kommer min och hästbokens status aldrig att växa.”

Från resan till Mongoliet är det ett ögonblick som etsat sig fast: ”Plötsligt tittar jag upp, inser och verkligen känner storheten i att jag galopperar i full fart över den mongoliska stäppen omgiven ett gäng med nomader till häst.” Nästa resa går till Argentina dit Lin är på väg redan nu i november. ”Jag hoppas på att få komma folket nära och att få ta del av deras historier, stoltheten över deras gauchos. Jag ser verkligen fram emot den planerade vistelsen på ranchen i Uruguay där vi ska få vara med och jobba med hästarna och fösa kor.” Men framförallt är Argentina just nu ett oskrivet blad.