Vi människor har behov av ordning. Kanske är det viktigare nu än någonsin tidigare. När världen förändras så snabbt och nästan ingenting längre är säkert.

Detta behov kan uttryckas på många sätt. Ta till exempel otyget med att folk står och dräller lite hur som helst runt en fotbollsplan. Sådant kan lätt åtgärdas med att man bygger en läktare. En läktare kan också vara ett sätt att skilja på folk. Där kan man placera de mer prominenta åskådarna. Läktarnas utformning beror ofta på vilka frivilliga ideella krafter man har i den aktuella fotbollsklubben. Oftast är läktarna utförda i trä. (Från ortens byggvaruhus?) Ibland med fastskruvade plastsitsar. (En lokal plasttillverkare?) På vissa ställen satsar man på framtiden, eller evigheten, med stora fyrkantiga stenblock som antagligen kommer att ligga kvar där långt efter att fotbollsplanen vuxit igen eller bebyggts. (Man kan ana närvaron av ett lokalt stenhuggeri.)

Espen Tveit har rest runt i Norge och Sverige och fotograferat dessa bortglömda arkitektoniska skapelser. Också det ett sätt att få ordning på tillvaron. Han har valt de små arenorna där ett gäng entusiaster för en evig kamp mot den omgivande naturen som hela tiden hotar med att tränga in på idrottsplatsen. Ibland har man fått ge upp läktaren för att åtminstone hålla planen i trim. Som i Oppegård där granarna fått fäste mitt i den låga träläktaren.

I Hällevadsholm, Munkedal har man inte hindrats av att vägen stryker tätt inpå fotbollsarenan. Man har byggt en läktare uppe i skogen på andra sidan vägen. Fin utsikt, men risk för olyckor kan man tänka. Planen i Fjærland, Sogndal ligger så hisnande vacker med fjorden intill och fjällen i bakgrunden. Man förstår inte hur någon spelare kan hålla ögonen på bollen i denna vykortsmiljö.

Man kan fundera över vem den här boken är till för. Kanske som inspiration för mindre fotbollsklubbar på landsorten. Eller för forskning om våra fritidsvanor. En professor med sociologi och antropologi är entusiastisk i bokens efterord.

Men det är faktiskt ett nöje att bara försjunka i de etthundratio exemplen på mänsklig uppfinningsrikedom. Och Tveit lyckas förvandla de kreativa och många gånger märkliga sätt på hur man använder tryckimpregnerat virke till vackra bilder. Att bygga läktare kan vara en slags omsorg om medmänniskan, även om den egna vinningen ibland dyker upp i reklambudskapen. Skylten från fiskebåten LL784 Littorina är lite gullig, ”Ät fisk, bli frisk”. Den sitter placerad alldeles ovanför sittplatsen vid Sotenäs fotbollsplan, Smögen.

En känd fotograf sade att det viktigaste är ibland det som finns utanför bildytan. I denna bok får vi själva föreställa oss publiken, det finns inte en enda människa med på bilderna. Men deras spår och gärningar finns där.