På Drottninggatan 85, vån 4, i Stockholm finns Strindbergsmuseet. Där finns den enda av August Strindbergs 24 bostäder i Stockholm, som är bevarad i ursprungligt skick. Huset var nybyggt när Strindberg flyttade in 1908. Det hade centralvärme, elektricitet, WC och hiss. Förra året, 2010, ljudsattes lägenheten med ljud förknippade med Strindberg. Rörelsedetektorer gör att de olika ljuden hörs när en besökare rör sig i lägenheten. I ”Ljudguide till Strindbergs lägenhet” skriver museets chef Stefan Bohman:

Ljud är oerhört viktigt i vår tillvaro. Ibland tänker vi inte ens på det. Strindberg själv skrev om ljudens betydelse, inte minst i fastigheter. Ljud som följer oss, ljud som påverkar oss, ljud som symboliserar något, ljud som blir musik. I museer bör därför ljud tillföras utställningar och miljöer, mer än vad som görs idag. För att inte tala om hem som museer. Kort sagt – ljud är en väsentlig men ofta underskattad del av vår kulturhistoria.

Så stiger jag då ännu en gång in i August Strindbergs sista bostad, efter att ha dragit på mig ett par blå skoskydd. Jag har varit där många gånger under årens lopp. Det är ett av mina favoritmuseer. Men detta besök blir olikt alla de föregående. Ljudsättningen har jag inte upplevt förut. Det känns riktigt spännande, men samtidigt är det något vanvördigt över det hela. Jag är van att skrida fram genom de tre små rummen lite andäktigt. Nu upplever jag det ännu mer än förut som att jag trängde mig på, som en objuden. Med alla dessa ljud känns det ju som att någon verkligen bor där. Jag översköljs plötsligt av ljud, eller jag väntar en stund på att ljud ska uppstå. Ibland gör de det, ibland inte. Men det är ändå på det hela taget intressant med denna helt nya upplevelse!

I tamburen hörs bland annat steg från trappan utanför ytterdörren, knackningar på dörren och ringningar på ringklockan. I sovrummet hör man ljud, som de kunde ha låtit från det gigantiska fackeltåg med sammanlagt cirka 10 000 deltagare, som nedanför Strindbergs balkong hyllade honom på hans 63:e födelsedag, den 22 januari 1912 (det är mycket snart 100 år sedan!). Balkongen ligger alltså i anslutning till sovrummet, och det är fjärde våningen. Förmodligen såg balkongen ut då ungefär som den gör nu, med sitt tunna, glesa räcke. Strindberg kan verkligen inte ha lidit av höjdskräck, för han klev ut på balkongen tillsammans med sin då 9-åriga dotter Anne-Marie, mottog folkets hyllningar och kastade ut rosor över folkmassan.

I matsalen kan man höra hur det kan ha låtit när Strindberg bryggde kaffe. Det finns ett piano och ovanför det hänger en mask av hans favorittonsättare Ludwig van Beethoven. I matsalen satt Strindberg med vänner och lyssnade när hans bror Axel spelade på pianot. Här hör man Beethovens nionde symfoni i pianoarrangemang. I detta rum finns också, bland annat, två små vita byster föreställande Johann Wolfgang von Goethe och Friedrich von Schiller. Förutom ett matbord, finns det en soffgrupp med korgstolar, bord och guldpalmer, som Strindberg kallade för ”Lagerlunden”, efter ett kafé nära Operakällaren, som var mycket omtyckt av författare och skådespelare.

I arbetsrummet finns hans skrivbord med alla de engelska stålpennorna, det franska bläcket och papperet från Lessebo. Här använde han endast levande ljus: fotogenlampor och stearinljus. I detta rum finns också telefonen, som hänger på väggen. Här hörs bland annat harklingar, raspet från hans penna och telefonen som ringer. Intill arbetsrummet finns en garderob och ett tvättfat, och i en skrubb finns toaletten. Vad som hörs därifrån? Ja, gå gärna dit och lyssna!