I en morgonsoffa för inte så länge sedan pratade Jessika Gedin i rollen som J D Salinger-expert om hans Räddaren i nöden. Trots sin expertroll avslöjar hon att själva boken ändå bara lästs en gång och det för mycket länge sedan. Orsaken var att inte riskera att förstöra den ursprungliga läsupplevelsen, att en till läsning bara kan göra boken sämre. Det finns definitivt en logik i detta.

Att påstå att Torbjörn Flygts och Augustprisvinnande genombrottsroman Underdog betytt lika mycket för mig som Räddaren i nöden betydde för Gedin är en grov överdrift, men inte desto mindre gjorde den ett starkt intryck på mig då, 2001. Därför var min plan att inför denna recension även läsa om Underdog. Någonstans under läsningen av Outsider, ja ganska tidigt faktiskt, bestämmer jag mig dock från att avstå. Det säger givetvis något om denna bok som inte är rakt igenom positivt, men troligen säger det mer om mig som läsare.

Outsider är nämligen inte alls en dålig bok, men hela tiden tänker jag ändå på och jämför med ”originalet” som ju faktiskt är bättre. Eller är den verkligen det? Det kan te sig som ett utslag av nonchalans eller lathet att jämföra med en tio år gammal läsupplevelse istället för att göra sin plikt som recensent och uppdatera sig på det gamla för en rättvis bedömning. Det är bara det att jag misstänker att de är alltför lika. De är ju skrivna på samma sätt, som berättande från en framtidsversion av en övre medelklass-Johan. De gestaltar båda förgången tid med samma träffsäkerhet och detaljrikedom. Och de har båda ett centralt klassperspektiv där Johan som växer upp i ett ordnat men materiellt ganska fattigt arbetarklasshem tar stegen uppåt längst klasstrappan för att sluta i Audi-gettot i någon välbärgad kranskommun till Malmö. Det är på många sätt samma roman som i två delar berättar om olika skeden i Johans liv, där den första delen slutar när Bruce Springsteen sätter Ullevi i svajning och den andra tar vid där Palme-mordet sätter Sverige i svajning.

Det som skiljer dem är därför något så subjektivt som läsupplevelsen. När jag läste Underdog var det med en känsla av att Flygt var en av de stora samtidsskildrarna, en författare som skrev om en förgången tid som jag själv faktiskt upplevt men som inte längre fanns. I litteraturformen kunde han nämligen få ett glas O’boy framför en tv som enbart visar barnprogram producerade på fel sida om järnridån eller en gympalektion i en gymnastiksal som doftar svett och mobbing till någonting nytt och fräscht. Läsningen av Outsider blir mer som en bok i mängden och trots att han med samma känsla nu beskriver studentkorridorens vardag eller den magi Stockholm med börsen och Café Opera har för åttiotalets blivande karriärister, lyckas den ändå inte skapa samma grad av angelägenhet. Allt detta kan givetvis bottna i att jag under det decenium som förflutit läst fler romaner om den relativt närliggande historien. Kanske är det rent av så att det jag upplevde som unikt med Underdog numera också bara skulle te sig som just en bok i mängden? Jag hoppas innerligt att det inte är så, men vågar som sagt inte chansa.

Att följa samma mall när man gör uppföljaren behöver ändå inte vara något dåligt, då alla historier inte kan få en uppföljare som likt Klas Östergrens Gangsters helt stöper om orginalet. Det här är ju en kronologisk uppföljare där personerna är densamma, de är bara något äldre. Berättarjaget har också åldrats, helt i fas med oss läsare faktiskt, och är nu också han tio år äldre än senast. Sammantaget är det ändå en värdig uppföljare och uppskattade man Underdog finns det inget som talar emot att man inte ska läsa de drygt fyrahundra sidorna för att se hur det går för Johan Kraft när han inte längre bor kvar hemma hos sin mamma Bodil.