Barbro Lindgren, mest känd som barnboksförfattare, skriver bara för vuxna numera. I Ingenting hände, två gånger skildrar Barbro Lindgren livet i Glömminge. Formen är dagboksanteckningar, från april till november. Efter ett skutt över december kommer en sista januarianteckning. Då är det i ensligaste laget för Barbro Lindgren på Öland.

Under året strosar Barbro Lindgren omkring med hunden Mimmi som liknar en springande rokokobyrå. Ett korvskinn som skräpar i naturen blir ett riktmärke att förhålla sig till. Hon börjar tycka om det och lägger på en sten för att det inte ska försvinna. Under en gran hittar de ett dött rådjur. Skallen blir till slut bara ett vitt kranium.

Närvarokänslan är stark. Det är lätt att känna igen sig i detaljer. Författaren berättar ett minne med doft av varm häst och timmer, vilket får mig att minnas barndomens vickande, breda hästrumpa. Brunte, en knarrande vagn och så timret i skogen. Vet precis.

Ingenting hände, två gånger känns trivsam, trots att tuppfamiljen går ett grymt öde till mötes och döden, eller åtminstone tanken på döden, lurar runt hörnet. Instuckna meningar ger en typisk Barbro Lindgrensk ton.

Nu har jag kommit att tänka på en sak; för att orka med barndomen är det viktigt med sagor, men det behöver man som vuxen också. I mitt fall kan man säga att sagorna är utbytta mot korvskinn, betongpaddor och kaninlampor.

Kafka och Nietzsche finns med i funderingarna men de styckena känns långt från Glömminge och blir därmed mindre intressanta.

Ingenting hände, två gånger är liten till formatet och har bara 95 sidor. Man börjar läsa och svipp-svopp är den slut. Den är inte märkvärdig; författaren vill nog allt annat än att vara märkvärdig. Det händer inte mycket spännande på vischan i Glömminge. Jag är osäker på vem boken är riktad till. Köper man något till sig själv som är så kort? Boken kan passa nog bra som present, till exempel till någon som är konvalescent och inte riktigt orkar med starka känslor och passion.

Mot slutet av boken berättar Barbro Lindgren om domherrarna som låter ”tut tut” i träden. Hon blir bekymrad när det står i fågelboken att de ska säga ”juu”. Här har jag information att ge utanför recenserandet. Det finns en variant av domherre: den trumpetande domherren (trumpeting bullfinch). Varianten härstammar från Ryssland och låter som en liten plasttrumpet. Kan det vara den? Den som vill kan läsa och lyssna här.