”Konservativ” är inte något folk ofta kallar sig i Sverige. Möjligen något man motvilligt blir kallad. Märkligt nog, eftersom det i de flesta andra västerländska länder anses alldeles utmärkt som både partibeteckning och som definition av ideologi, vad den nu exakt innebär av traditionella värderingar och ”man vet vad man har, men inte vad man får”.

Det reagerar statsvetaren Stefan Olsson på i nyutkomna Handbok i konservatism – och det tycker han är dags att ändra på.

För det är inte främst som statsvetare Olsson skrivit den här boken – snarare som konservativ debattör. Han är fullkomligt öppen med sina egna politiska sympatier, och beskriver hur han själv rört sig från att inte helt finna sig till rätta i Folkpartiet, nosat lite på Kristdemokraterna och till slut hittat hem i Moderaterna.

Det är också dessa partier som i större eller mindre utsträckning kan sägas stå för konservativa värden i svensk politik, menar Olsson, och diskuterar hur det kommer sig att liberaler och konservativa i de båda största högerpartierna kommit att blandas så huller om buller.

Den konservatism Olsson skisserar är också tydligt påverkad av liberalismen, både vad gäller människors lika värde och mer marknadsliberala aspekter. Gemensamt har de inte minst åsikten att staten i större utsträckning borde hålla tassarna borta, men också exempelvis sakfrågor som inställningen till religiösa friskolor.

Jag gillar överlag Olssons trevligt resonerande ton, även om den här och var slår över i ett missklädsamt raljerande över meningsmotståndare (vem gör å andra sidan inte det ibland?). Handbok i konservatism är en väldisponerad, lättläst och dessutom en rent fysiskt välgjord bok. Nej, jag känner inte precis igen mig i hans bild av en allt dominerande ”vänster” som inbegriper allt från stalinister och genusextremister till liberala Dagens Nyheter. Jag håller inte med om särskilt mycket heller, men det är lätt att följa med i resonemangen, och därmed också reda ut för sig själv precis var vi tycker lika respektive olika.

Jag håller till exempel med om att det är löjligt övernitiskt att rensa bort förment religiösa inslag som julpynt ur skolorna i ängslan över att någon ska känna sig ”kränkt”. Skolan ska inte skyddas från vartenda intryck utifrån, skolan behöver mer intryck utifrån, en mångfald av intryck, och förmåga att diskutera dem på ett demokratiskt sätt. Jag ser däremot inte alls en koppling mellan detta och religiösa friskolor. Är inte det just att riskera att hela undervisningen genomsyras av bara ett uttryck? Långt ifrån detsamma.

Så jag grälar en del med Stefan Olsson när jag läser, men jag gör det på ett trivsamt och väldigt konstruktivt sätt. Vilket råkar vara något av mitt raison d’être.

Det finns också saker jag har problem med. Det gäller inte minst det som aldrig luftas. Inte förvånande har jag ofta svårt att acceptera själva premisserna för sakfrågor. Enligt Olsson är konservatismen en folklig ideologi som i stort går ut på en sorts försiktighetsprincip och på att ta till vara vanliga människors erfarenheter. Det känns ju onekligen som ett sympatiskt koncept. Dessa historiska erfarenheter formuleras dock ofta ytterst grunt och generaliserande.

Moderna kärnfamiljer är till exempel långt ifrån hur vi ”alltid” levt och haft det bra. Nationalstater och nationell stolthet är tämligen sena företeelser. Och vad är det för övrigt ”vänstern” ska ha gjort som över huvud taget gör att ”familjen” alls kräver detta nitiska försvar – i synnerhet som Olsson ändå tänker sig att familjer nog faktiskt kan se ut lite hur som helst? Är det ett hot mot familjen att den som faktiskt inte vill fortsätta leva med en partner faktiskt har viss möjlighet att sluta göra det? Hur menar han? Eller om nu kungahuset är en så fin enande symbol för alla – varför är det mest högerfolk som skriver under på det?

Dessutom saknar jag framför allt ett riksdagsparti bland dem som sägs förvalta konservativa idéer – exempelvis bevarandet av nationell identitet, kulturarv och ”familjevärderingar” – Sverigedemokraterna. Och nej, jag menar inte att alla konservativa är sverigedemokrater eller tvärtom, långt ifrån. Men om nu Olsson räknat bort dem därför att han anser att de inte har ett skvatt med konservatism att göra – och lägg märke till att förment liberala Folkpartiet (rättmätigt) får vara med – så skulle åtminstone jag vilja höra varför.

För i slutänden tror jag att Olsson har en stor poäng med att skriva sin Handbok i konservatism. De här tankarna är alls inget främmande i svensk debatt, vare sig bland proffspolitiker eller i lunchrumsdiskussionerna. Då verkar det ju också rimligt att de formuleras, reds ut, diskuteras och tas på allvar.