Jag går inte alltid den rakaste vägen till mataffären eller till ner till sjön där jag bor. Vägar som är raka är ganska värdelösa, jag förstår inte vägbeskrivningar och ska än mindre ge vägbeskrivningar. Jag har dåligt lokalsinne kort och gott. Trots det hittar jag alltid fram så småningom det krävs bara lite tålamod och funderingar i korsningar. Jag skulle som Oscar Nilsson Tornborg skriver säga att ”vilse är väl lite att ta i, men lite desorienterad” är jag nog.

Jag har haft Oscar Nilsson Tornborgs debut Vilse i min väska ganska länge nu, och har läst den många gånger om. Det är många berättelser, variationer och riktningar som tar plats i diktsamlingen där teman bryts upp och återkommer och ramen i berättelsen är desorientering. Det finns ett genomgående mönster i dikten som bygger på bokstavering, och upprepningar. Diktsamlingen består av fem olika avsnitt, lika många som bokstäverna i ordet VILSE. Jag gillar formen som påminner om en promenad i cirklar där varje nytt varv påminner om det förra men innehåller nya detaljer att lägga märke till. Oscar Nilsson Tornborg skapar med hjälp av dessa upprepningar och variationer i formen en trygg miljö för läsaren där lugn och nyfikenhet råder men även olust lurar i bakgrunden.

VET. Vet inte om jag hittar hem härifrån. Men vet på ett ungefär var jag är någonstans. Trots att jag inte är hemma. Trots att jag är borta. Men att vara borta är inte samma sak som att vara vilse. Och att vara vilse är inte nödvändigtvis samma sak som att vara försvunnen. Liksom att vara försvunnen inte nödvändigtvis är samma sak som att vara hemma. Även om det kan vara så. Även om det vanligtvis är så.

Jag gillar den resonerande, ibland lustiga och stundtals ironiserande tonen och takten i språket. Det här är en debutant som verkar ha hittat sitt språk, sin ton. Var fasen är den röda tråden, tänker jag vid ett tillfälle när jag läser och blir irriterad på att Oscar Nilsson Tornborg ibland överger temat vilsenhet och desorientering och skriver avsnitt som till exempel Samhällskontraktet, ett avsnitt som består av urklipp ur svenska dagstidningar, klipp som cirklar kring vad man kan kalla samhällsproblem.

SAMHÄLLSKONTRAKTET. Sms-lånen knäcker allt fler svenskar. Samarbete ska rädda Skånes skolor. Strålning från mobiltelefoner ändrar gener i råtthjärnan. Skarp kritik för brist på planer mot mobbing. Skadegörelsen blev trots allt minimal under söndagens kravaller. Semesterbilderna som du lagt ut på nätet kan hamna i orätta händer, kapas och publiceras i helt andra sammanhang. Systembolaget blir granne med Ica, torgytan vid parkeringsplatsen slätas till och bostäder byggs på butikstaken. Ska det vara så här så kan de lika gärna skjuta mig.

Det är som om författaren under skrivandets gång tröttnar på temat och vill skriva något annat. Det är som om han inte vet om formen eller innehållet är det viktigaste i hans diktning och trycker in avsnitt som inte hör ihop med den övriga texten men han sviker aldrig formen. Som poet är man kanske mer intresserad av att bevara formen men som läsare är jag mer intresserad av innehållet i dikten. Oftast håller sig Oscar Nilsson Tornborg ändå till temat och då är det riktigt bra. Fel förlag gör helt rätt som satsar på debuterande poeter, jag hoppas på att se mer både från dem och från Oscar Nilsson Tornborg i framtiden. Han är inte vilse, han är på rätt väg.