Språkvetenskapligt sett är orden ”ekonomi” och ”ekologi” nära besläktade. Förledet, eko-, lär betyda hus, hushåll eller boning. ”Ekonomi” översattes åtminstone längre tillbaka som ”hushållslära”, som förmågan att göra det bästa av begränsade resurser. ”Ekologi” – har väl ingen missat åtminstone de senaste åren eller decennierna – sysslar också med vår ”boning” i bred bemärkelse, med det ekologiska system som vi lever i och där resurserna är begränsade.

Så när kom de båda fenomenen på kollisionskurs med varandra? När blev ekonomi liktydigt med att genom diverse magiska åtbörder – de senaste decennierna framför allt känt som ”avregleringar”, oändliga konsumentkrediter och liknande – trolla fram pengar ur ärmen, när resurserna i mångt och mycket är lika begränsade som de alltid varit?

Vi lever i ett högst ohållbart system. Det menar Tim Jackson, professor och medlem i den brittiska kommissionen för hållbar utveckling (SDC), och jag tvivlar på att det är första gången du hör det. Jackson gör inte desto mindre ett gott arbete med att förklara varför – och åtminstone börja skissa på vad vi kan göra åt det.

Själv är jag glad så länge min privatekonomi ens på ytan går ihop och jag känner inte precis någon sympati för en marknad där aktier tappar värde när det visar sig att företaget visserligen gått med vinst, bara inte riktigt sådär jättemycket vinst som aktieägare och analytiker hade förväntat sig. Ironiskt nog är det ungefär problemet i ett nötskal. Hela det ekonomiska system vi lever i bygger på att ekonomin bara växer och växer. Kombinera det med jordens ändliga resurser, en växande befolkning och idealet att den som har mest prylar när han dör vinner och det kan ju bara barka åt ett håll.

Precis som exempelvis Kate Pickett och Richard Wilkinson i Jämlikhetsanden poängterar Jackson att tillväxt faktiskt behövs i stora delar av världen, men, med stöd hos bland många andra dessa båda forskare, menar han att den i västvärlden snarare skapar statusstress, konsumtionshets och ekologisk katastrof. Istället är större ekonomisk jämlikhet en nyckel till vårt välbefinnande, till ett samhälle som låter människor ”blomstra” inom ekologiskt hållbara ramar.

Aha, tänker säkert somliga, inom vissa ramar, ja. Är inte allt det här helt enkelt någon form av ekofascism? (Se till exempel bonusrecensionen av Stig-Björn Ljunggrens bok om Miljöpartiet.) Men är det så vansinnigt konstigt, egentligen? Skulle inte detta att vi faktiskt inte kan göra av med resurser vi inte har råd att vara av med – resurser som väl inte direkt tillhör oss från början – kunna vara lika rimligt och naturligt som att vi faktiskt inte kan gå ut och sparka boll med ett tredje ben även om vi skulle ha god lust? Är det en större inskränkning av friheten än att till exempel råka vara född i en familj som inte ens har råd med rent vatten, än mindre medicin eller skolgång?

Jo, det blir stort och ideologiskt här nu, men en stor poäng med Välfärd utan tillväxt är just att den förmår knyta samman nationalekonomiska formler med moralfrågorna som faktiskt hänger ihop med dem. Det kanske börjar i krispaketen 2008, men det landar i vilken typ av samhälle vi faktiskt över huvud taget vill leva i.

En uppblåst konsumtionsekonomi ger ekonomiska och ekologiska kriser. Vi behöver ett nytt ekonomiskt system och vi behöver ett nytt sätt att tänka. Att uttrycka känslor och identitet inte i första hand genom materiella ting. Att värdera och äga saker gemensamt. Det betyder att Jackson förespråkar en mer aktiv stat, som kan både förhindra att finanskapitalismen löper alldeles amok och komplettera med mer långsiktiga investeringar i en hållbar framtid. Han förespråkar större ekonomisk omfördelning och han förespråkar arbetsdelning, att vi tar ut effektivitetsökningar i förkortad arbetstid istället för i mer konsumtion. Han förespråkar gröna skatteväxlingar och ekonomiska mått som tar större hänsyn både till miljön och till människors välbefinnande.

Är det så ”Djärvt och provokativt” egentligen? Det där ska New York Times (enligt bokens omslag) ha skrivit och det kan ju gälla i en amerikansk kontext, men i en svensk? Det borde ju inte vara det. Vi vet väl det här, eller visste åtminstone alldeles nyss?

Och jag har läst det här tidigare, inte sällan mer lättbegripligt och mer inspirerande, i ovan nämnda Pickett och Wilkinson, i Christer Sannes Keynes barnbarn, i antologin Konsumera mera – dyrköpt lycka och i Göran Greiders Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Därför känner jag mig inte så lättimponerad. Inte desto mindre gör Jackson det ganska bra, inte minst för den som vill ha en bitvis nationalekonomisk vinkling (skam att säga har jag själv svårt att hålla ögonen öppna i de mest formelartade partierna). Men visst behövs det ännu fler böcker på det här temat, ur alla möjliga vinklar.

Något sånär konkret i lösningsförslagen blir Jackson som sagt också. Nu är bara frågan vart vi fortsätter härifrån. Välfärd utan tillväxt får det märkligt nog att låta ganska enkelt. Vi har ju trots allt ett hum om vad som måste göras vid det här laget. Så nu är det väl bara att sätta igång? Eller?