Hon är en rödluva. Cecilia Davidssons huvudperson har idealen klara för sig. Flygblad, fredsaktivism och medlemskap i Djurens rätt. Boris, däremot, är allt hon inte står för. Boris tycker om jakt, samlar på dolkar och har högersympatier. Han är allt hennes drömman inte borde vara. Ändå har hon blivit kär i honom.

Hon tänker på all denna svamp som de har plockat och fryst in i portionspåsar som sedan flyttats från en frys till en annan. Boris kräver svamp till djuren han dödar, en liten smörstekt hög bredvid likdelen på hans tallrik.

Naturligtvis kan det inte gå smärtfritt. Efter ännu ett uppbrott med Boris gömmer hon därför förlovningsringen och beger sig från Stockholm till morföräldrarna Alva och Ebbe i barndomsbyn, någonstans på den svenska landsbygden. Där är sommaren stillsam och kvav. Flugorna surrar mot rutorna, Ebbe köper bananer med prickar på och Alva skriver att göra-listor och frågar när fästmannen egentligen ska komma. Men hon (huvudpersonen, som för läsaren förblir namnlös) undviker att svara. I stället låter hon tiden gå. Spenderar sommaren gnabbande med mormodern. Cyklar på dammiga landsvägar, inleder en romans med grannbonden, dricker vin med Monica i lanthandeln och drömmer om sina döda föräldrar. Och om Boris.

När jag börjar läsa Det man har och det man drömmer om ligger jag på en filt i gräset. Himlen är lika blå som i romanen. Tempot är också ungefär detsamma. Det är inte en driven roman Cecilia Davidsson har skrivit, den har inte mycket rörelse i det stora. Däremot händer mycket i undertexten och i dialogen som är skriven med precision. Som om Cecilia Davidsson burit med sig ekon av morföräldrarnas röster när hon skrev.

Hon har dukat på altanen där det inte fläktar en uns, det hade varit skönare i skuggan under eken på framsidan men Alva vill inte att folk, vilka det nu skulle vara, ska kunna se vad de håller på med mitt på blanka vardagen: har kalas.
− Inte behöver ni kasta pengar på mig, jag har ju allt jag behöver, ojar sig födelsdagsbarnet och vecklar upp presentpappret och plockar fram ett tulpanmönstrat förkläde och en matchande grytvante.
När hon kommer nära med likörflaskan viftar Alva energiskt med handen över glaset.
− Slappna av nu, Alva, ta dig en jävel.
− Usch så du pratar.
[…]
− Det är ett riktigt fölsedassväder, som alltid när Alva fyller år, säger Ebbe och luftar lite på kepsen.
− Jag vill minnas att det regnade i fjol, säger Alva.

Det är i triangelrelationen mellan huvudkaraktären och morföräldrarna som det verkliga dramat utspelar sig. Parallellt med detta förflyttas historien tillbaka i tiden, till drömscener från förhållandet med Boris och ett Stockholmsliv i dåtid. Ibland tänker jag att Cecilia Davidsson närmar sig chick lit-genren, men hon håller sig alltid på rätt sida om det underfundiga romantiserandet och lyckas bevara tonen av svärta och självdistans hos sin protagonist.

Jag läser det som en samtida rödluvehistoria, där såväl mötet mellan landsbygd och stad som generationstvister och konflikten ideologi vs kärlek får plats. Jag älskar mormodern och morfadern, vars karaktärer rör sig ut från boken genom sommarluften som litterärt maskrosflyg. Och Boris – ja, nog har vi väl alla en eller annan Boris i våra liv?