Hertig Frederick regerar. Maktspråk och girighet råder och humanisterna är förjagade till skogs.

Nej, det var nog inte tänkt som en allegori över just vår samtid, även om den som roar sig med sådant onekligen kan få vatten på sin kvarn. Det är klassisk Shakespeare-komedi, en de klassiskaste, faktiskt: Som ni vill ha det, eller, i äldre översättningar, Som ni behagar.

Här är det Göran O Eriksson som varit framme och översättningen är alltså just så lättläst, lättspelad och kvick som han alltid tycks leverera dem. Dessutom är utgåvan försedd med en hel del kommentarer, så det som ohjälpligt gått förlorat, hur bra översättningen än är, får sin förklaring.

Här får vi till exempel veta varför den normalt så melankoliske Jaques har skrattat en hel timme åt narrens lilla vers om livets förgänglighet, på originalspråk ”And so from hour to hour we ripe, and ripe, / And then from hour to our we rot, and rot, / And thereby hangs a tale” och i Hagbergs gamla översättning ”Och så från stund till stund vi mogna, mogna, / Och sen från stund till stund vi vissna, vissna; / Och så är visan slut”. Roligt?

Förklaringen ligger i renässansengelskans uttal, och i ordens dubbla betydelser. ”Hour”, timme, lär likadant som ”whore”, hora; verbet ”ripe” betydde inte bara mogna utan också detsamma som ”search”, tränga in i, penetrera, att vara ”rotten” var att vara smittad av könssjukdom. ”And thereby hangs a tale” (ungefär ”och därom finns mycket annat att säga”) tycks ha hört till Shakespeares favoritvitsar – ”tale”, historia, uttalades då som nu på samma sätt som ”tail”, penis. Under Probas gravallvarliga filosoferande över livets korthet framträder en text av helt annat slag, oöversättlig men på tidens engelska synnerligen vital.

Sådana dubbeltydigheter är Som ni vill ha det full av och det hör förstås till styckets stora charm. Eriksson kallar den ”en av Shakespeares lyckligaste komedier” och den är lättsam, ibland faktiskt på gränsen till tramsig. Om inte karaktärerna vore så intagande och författaren på en gång så skoningslös och så kärleksfull emot dem, hade den varit tämligen idiotisk.

Precis som i En midsommarnattsdröm utspelar sig större delen av Som ni vill ha det i en skog, en drömsk skog där nästan allt kan hända. Hit kommer den rättmätige hertigen och hans hov – fördrivna av brodern Frederick – hertigens till man förklädda dotter Rosalind och hennes kusin, liksom Orlando, en ung man som fördrivits från sitt ridderliga arv av en girig äldre bror.

Orlando och Rosalind är redan blixtförälskade, utan att vara medvetna om varandras känslor. I skogen springer han runt och sätter upp kärleksdikter i vartenda träd och hon, som man, tar chansen att pröva hans känslor och lära känna honom bättre. Dessutom är skogen full av andra kärlekspar att trassla in sig i. Naturen är ett virrvarr av lust och fruktbarhet, spontanitet och känslor, allt som inte får plats vid det makthungriga och ytliga hovet. Därför har Celia rätt när hon inför flickornas flykt till skogs manar: ”Nu börjar livet, / Inte i landsflykt, Rosalind: i frihet.”

Det är märkligt hur olika saker man läser så ofta verkar hänga ihop. När jag häromveckan såg Som ni vill ha det spelas satt jag av en slump före föreställningen och i pausen och läste om Vilhelm Moberg. Hos Moberg är den självständige, ofta orättfärdigt behandlade frihetshjälten som går till skogs ett återkommande motiv. Skogen som gränsland finns förstås också i folksagorna – vilket Stephen Sondheim understrukit i sin sago-mashup Into the Woods – i skogen prövas man och utvecklas, växer upp. Så också i Som ni vill ha det.

Den skogsbaserade frihetshjälten Robin Hood var för övrigt en populär legend redan under Shakespeares tid. Ändå slår det mig att drömmen om skogen, om en tillvaro bortanför staden, bortanför makten, också är en romantisk strävan som känns påfallande modern – eller kanske helt enkelt tidlös?

PS. Den som vill se Som ni vill ha det spelas kan i år göra det i Vadstena fram till och med den 6:e augusti, med Shakespeare på Gräsgården och i regi av Pontus Plænge.