Fördelen med att försöka slå in skallen på Jesus Kristus är att han är odödlig. Och att han förlåter en. Även om det är villkorat.

Men börja från början; Nikolaj är en väldigt Dålig Människa. Hans riksälskade popstjärna till mor och hans trista far dog vid unga år, så han är uppfostrad av sin storasyster med alldeles för mycket pengar och blir snart en freudiansk mardröm. Han misshandlar, han förstör, han manipulerar. Hans bäste vän är en våldsam skinhead som heter Satan. Han slår sönder ansiktet på sin flickvän. Hans syster tillåts inte ha en egen familj.

Och när han så slutligen nått botten, så lågt man någonsin kan komma, och har drivit bort och förstört livet för alla som försökt vara vänliga mot honom, vaknar han alltså mitt i natten och upptäcker att det är en skäggig typ i sandaler i hans kök som inte ger sig av ens när man dänger ett tungt askfat i huvudet på honom. Och Jesus säger åt Nikolaj att nu är det tahonomfan dags att skärpa sig och göra bot och bättring. Lämna Köpenhamn, åk hem till din mammas gamla småstad och bli en God Människa.

Där någonstans börjar jag undra exakt vart Husum vill med detta, och när jag är färdig med boken vet jag fortfarande inte. Om boken är svart komedi innan detta går den här in i överväxeln; Nikolaj och hans nyfunna vänner – inget vinner vänner som att öppet erkänna att man är en dålig människa, lustigt nog – ska nu nämligen rätta till allt han gjorde fel, så att den där ärligt talat lite skrämmande skäggskallen Jesus blir nöjd. Visst, för dem som är döda är det ju för sent, men de som fortfarande är vid liv och bär på ärren från vad han gjort mot dem måste ju förlåta honom – vare sig de vill eller inte.

Min vänskap med Jesus Kristus är absolut ingen religiös bok, Jesu eventuella närvaro till trots. Husum har jobbat med Lars von Trier och visst känns teman igen – våld, ondska, självuppoffring, och ett sinne för svart humor som bara vräker på. Se: Jesus Kristus tackla Satan! Se: vår hjälte råka i bråk med Jehovas vittnen! Se: danska småstadsbor tappa hakan inför antalet invandrare i Köpenhamn! Etc.

Men samtidigt finns här ett krypande obehag som säger ”Menar Husum verkligen allvar här?” Är det meningen att vi ska sympatisera med Nikolaj när han slutar kontrollera och manipulera människor för att göra dem illa och i stället börjar kontrollera och manipulera samma människor för att tycka bättre om sig själv göra dem gott? För vems skull gör han det? Är Nikolaj, våldsverkaren, manipulatören, en god människa eller bara en galning som tror sig tala med Jesus för att ha alibi? (Får han en snygg och förstående flickvän i belöning om han blir god nog? Behöver ni ens fråga?) Det är slående hur mycket som förändrar sig när man bestämmer sig för att ändra sitt syndiga leverne, men också hur lite som förändrar sig: Nikolaj går från Ond Man till God Man, men det är fortfarande Han Som Bestämmer. Eller är det det…?

Om det är så Husum tänkt vet jag inte, men det är imponerande hur han mitt i den här vansinniga skrönan på något vis lyckas täcka av… om inte hela så åtminstone en rejäl bit av vår fascination för den här sortens historier, hur vår önskan att tro att alla är goda innerst inne kan få oss att beundra dem som kanske sällan är goda ytterst ute eftersom de ju har så mycket mer att gottgöra för. Om det nu inte är det han menar får han väl helt enkelt vara en god kristen och förlåta mig.