Text

När det som varit vackert blir skört och brister. Ett samtal om sorg och skrivande med författaren Charlotte Qvandt kring hennes bok ”Du ser draken genom fönstret”

Jag är hemma hos Charlotte Qvandt för att prata med henne om hennes bok Du ser draken genom fönstret. Om att förlora sin mamma och själv bli en (Gothia personligt, som är en del av Gothia förlag). Boken handlar om Charlottes mamma som blev allvarligt sjuk samtidigt som Charlotte fick barn.

Det blir en speciell intervju eftersom jag och Charlotte Qvandt är nära vänner. Vi lärde känna varandra på en författarutbildning där vi bägge brann för poesi i allmänhet och Lukas Moodysson i synnerhet. Ur dessa intressen växte en stark vänskap fram som nästan tio år senare håller i sig. Vi har delat ateljé i Berlin och haft poesiblogg ihop. Dessutom brevväxlar vi sen flera år tillbaka, trots att vi faktiskt bor i samma stad. Det var i ett brev som jag för första gången fick reda på att Charlottes mamma var allvarligt sjuk. Plötsligt en rad där handstilen liksom knölade till sig. Det stod något om lungcancer men jag fick läsa raden flera gånger innan jag verkligen förstod vem den drabbade var. En liten mening som skulle komma att förändra allting.

Mitt minne; Jag kommer ihåg hur Charlotte stannade till på gatan. Det var i Vasastan och vi var på väg till ett öppet hus för en skrivkurs vi skulle hålla. Där mitt på gatan sa hon: ”De kommer inte att kunna göra henne frisk. Hon kommer att få leva med cancern i resten av sitt liv.” Jag ville fråga om hur långt det livet skulle vara? Två veckor eller trettio år? Men vi var ju på väg. Charlotte torkade tårarna och vi gick in i lokalen. Efteråt hängde vi på en stilla bar. Men jag vågade inte fråga den där frågan då heller. Och visste någon ens svaret?

Fotograf: Eveline Johnsson

Fotograf: Eveline Johnsson

Att skriva dagbok, brev och skönlitteratur har alltid varit ett sätt för Charlotte att hålla jämn takt med sig själv. Under mammans sjukdom blev dagboksskrivandet ett sätt att inte tappa bort sig, en slags slasktratt. Det var först när hon läste upp en bit i samtalsgruppen på Stockholms sjukhem som hon började fundera på om det kanske var en bok hon skrev på. Charlotte upptäckte dessutom att det inte fanns några böcker för unga som är mitt uppe i att forma sig ett eget vuxenliv, böcker som handlar om vad en förälder betyder i den åldern. Det var till dem hon ville skriva. Men det är också en berättelse som många kan relatera till i egenskap av att vara någons barn eller förälder.

Boken innehåller många olika textgenrer. Dagboksanteckningarna blandas upp med journalanteckningar, minnesbilder, drömmar och reflektioner. Tanken med det är att ge läsaren ett spelrum för den lustfyllda läsupplevelsen. Charlotte vet att hon skrivit en tung bok och hon vill inte dränka läsaren. För henne är det viktigt med dynamiken i historien.

Charlotte har fått flera brev och mail av kvinnor (bara) som tackar henne för att hon skrivit boken och uttrycker behovet av den. De har ofta förlorat en förälder i cancer eller olycka. Det är också cancersjuka mammor som hör av sig och tackar. Många av Charlottes mammas vänner har läst boken och påverkats av att få möta den delen av mamman. Eftersom mamman var sjuk så kort tid hann inte alla förstå.

En stor del av sorgeprocessen handlade om hur nära hon och hennes mamma stod varandra. Charlotte uttryckte ofta sin sorg. Annars vore hon inte ärlig säger hon. Det var jobbigt för mamman eftersom Charlotte var hennes närmaste men också hennes barn. Det nära hölls intakt hela tiden men sjukdomen gjorde att Charlotte måste förhålla sig. Mamman blev förvirrad och verklighetsfrämmande mot slutet. Charlotte använde sig mycket av sina erfarenheter från äldrevården för att hantera detta.

Foto: Eveline Johnsson.

Foto: Eveline Johnsson.

Den skrivande identiteten för Charlotte har alltid varit skönlitterär så hon tycker att Du ser draken genom fönstret var en konstig bok att skriva. Det var märkligt och smärtsamt att skriva om verkligheten. Hon upplever att folk förhåller sig annorlunda till litteratur med verklighetsförankring. När hon blir intervjuad nu frågar få om hennes skrivande eller om boken som en litterär produkt. De flesta ser bara till det hon varit med om. Charlotte säger att hon inte är van vid förhålla sig till sina ord på det viset.

Nu har det gått nästan tre år sedan mamman dog och den sjuka bilden av mamman är inte längre lika framträdande. Charlotte minns henne i vardagen som den hon var när hon var levande och inte sjuk. Och det är det hon förmedlar till sitt barn Juno som ofta vill prata om sin mormor. Efter mammans död är hon heller inte så rädd för döden. Att dö är ingenting egentligen menar hon. Det som händer är en förlust. Den förlusten kan man också genomgå om man skiljer sig eller tappar kontakten med folk. Det är sjukdomsförloppet som är det jobbiga. Det som varit vackert blir skört och brister. Tidigare har Charlotte varit mer rädd att hennes barn skulle förlora henne. Men det hon har varit med om gör att hon vet att de skulle klara sig. Och hon menar att ha fått följa sin mammas sjukdom och död på så nära håll inte enbart varit negativt. Att hon naturligtvis inte velat förlora sin mamma men att hon trots allt inte vill vara utan lärdomen och erfarenheten.

Jag avslutar med att fråga Charlotte Qvandt vad hon tror händer när man dör. Hon säger att hon tror att man läggs i ett kylrum och att man begravs och att det är rätt tyst att vara död.

Anna Liv Lidström

Publicerad: 2011-06-15 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-14 23:26

Kategori: Special

2 kommentarer

Så fint, Anna.

Anna Carlén Redaktionen 2011-06-15 13:33
 

Fint, rörande och tankeväckande skrivet Anna.

Emina Oregistrerad 2011-06-18 09:46
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?