Hade Daido Moriyama varit en skönlitterär författare så hade han varit en omskriven Nobelpriskandidat i många år nu. Han gjorde sin första fotobok 1968 och har idag en verkslista som omfattar ett hundratal böcker. Visserligen en del omtryckningar och nyutgåvor men ändå! Han anses allmänt tillhöra de där tio, tjugo mest betydelsefulla fotograferna.

Men i svenska medier är han knappt omnämnd. Så är det med fotografin, världens största och mest spridda konstform. Den är märkligt anonym och undanskymd. Kultursidornas ointresse och okunskap om fotografi är monumental.

Moriyama har under hela sin mer än fyrtioåriga karriär mestadels fotograferat i svartvitt. Hans råa grovkorniga gatufotografi har inspirerat fotografer världen över. Denna lilla samling färgbilder är även de ganska befriade från färg.

Med en frustande energi kastar sig Moriyama över cementtrappor, rostfritt stål och de konstfullt ihoptrasslade el- eller telefonledningar i skyn som Japan verkar vara fyllt av. Ibland ställs detaljer ur stadsbilden emot varandra på ett humoristiskt sätt. Vem hade kunnat tänka sig att ballongskulpturer och avloppsröret till en pissoar har samma vindlande formspråk?

Ibland blir bilderna svårlästa, man ser helt knappt vad de föreställer. Bilderna blir till en slags symboler för både det lockande och skrämmande i den urbana miljön. Ändå förmedlas tydligt fotografens fascination för och kärlek till den skitiga och röriga storstaden. Det här är fantastisk fotografi förpackad i en liten vacker oansenlig bok. Man kan bara hoppas på att Moriyama hinner göra hundra böcker till.