När gick det snett?
Inbrottet?
Nej, före det.
Festen?
Den spelade in, men det var inte då det började.
Zack?
Visst, absolut, det skulle vara enkelt att säga att det var Zack. Men så var det inte, eller hur?
Det var före Zack.
Före Ryan. Före Max och Derrick och det där med plånboken.
Före Ashley.
Innan du ens började tionde klass.
Och du tänker att så här kan det väl inte sluta.

Jag börjar med att avslöja slutet. Det här är bokens sista sida. Och jag tänker att så här kan det väl inte sluta.

Kyle Chase är vad man på hans skola kallar hoodie, en tonårspojke klädd i svart luvtröja. En tonårspojke som (åtminstone enligt alla vuxna i hans omgivning) slösar bort sin framtid genom att göra en rad idiotiska grejer. Som att skita i skolan, slå sönder bussfönster, låta bli att skaffa jobb och allt det där andra som mammor ogillar.

Så träffar Kyle Zack. Zack är Kyles motsats, klädd i limegrön kostym, pratsam och inte så där osynlig som Kyle är under luvan. Zack – bara namnet visar ju att det är något alldeles extra med honom, själv tänker jag på den karismatiske bäste vännen i Michelle Magorians God natt Mister Tom och (det går inte att undvika) på Änglagård. Det är något särskilt med namnet, det har en aura av, ja, oförutsägbarhet.

Benoits Zack lever helt klart upp till sitt namn. Han börjar med att bli Kyles vän, bjuder honom på fest i sitt flotta hus, räddar Kyle ur knipor. Zack kan prata med de vuxna, linda dem runt sitt lillfinger, manipulera och hypnotisera dem. Men han är också bråkstaken som blir avstängd från den fina skolan och tvingas börja i Kyles lågstatusklass. Så börjar det hända saker. Zack äter sig in under huden på Kyle och väl därinne kan han göra vad som helst. Och det gör ont.

Charles Benoits lite annorlunda high school-skildring har två grundmotiv. För det första: Du väljer ditt öde, de val du gör påverkar det som händer dig. En tes som genom hela boken förs fram av den inte så värst omtyckta engelskläraren, men som först i slutet tas upp av Kyle själv. Det andra illustreras bäst av det Shakespearecitat som dyker upp flera gånger i boken:

All the world’s a stage. All the men and women merely players.

Alla har en roll. De har valt den själva eller fått den tilldelad. Kanske spelar du geni, sportkille, söt tjej eller hoodie. Hur som helst, du har en roll och du följer ett manus. Zack säger till Kyle att det här rollspelet gör människorna så enkla, det är så lätt att hitta deras svagheter, så lätt att förgöra dem.

En hel bok skriven i andra person. Det är vad jag håller i handen när jag läser Splitter. Är det bra eller dåligt? Innovativt? Jo, kanske känns det lite spännande. I början, men i längden förstår jag inte varför författaren valt att skriva så – duet är ändå bara ett substitut för jaget, det gör knappast att jag kan identifiera mig mer med denna svartklädde tonårskille. Identifikation ja, förstår jag verkligen Kyle, kan jag sätta mig in i hans situation? Jag befinner mig ljusår ifrån honom, men jo, lite förstår jag nog. Den där förmågan att framkalla ilska och frustration, som så många av de bra ungdomsböckerna har, finns där. Jag kan hata Kyles mamma, jag kan vilja slå ihjäl den smått psykopatiska Zack. Det är en skön känsla.

Det här är en snygg, cool och fascinerande bok. Men det är något som gör att den stannar där för mig. Kanske är det det där duet, kanske hade jag behövt någon som berättade om sig själv, inte en historia som närmast tvingar sig på mig. Kanske är det den lite grabbiga tonen, som gör tjejerna till passiva offer (de flesta gör sin sorti genom att springa ut gråtande) som irriterar min inre feminist. Snabbt, spännande och en upplevelse jag verkligen inte vill vara utan, men nej, det kommer inte bli någon omläsning för min del.