Text

”Vem som helst kan vara flicka” – Intervju med Sanne Näsling

Det är den första riktiga vårdagen som jag och Sanne Näsling träffas, det är strålande sol över Nytorget men fortfarande kyla i luften som vi trotsar för att prata om Mary och Lovely och Sannes debutroman Kapitulera omedelbart eller dö.

När jag frågar Sanne vilka Mary och Lovely hade varit utan varandra säger hon med ett leende att det är en hemsk och fruktansvärd fråga, ”bara tanken på att de inte skulle ha varandra känns fasansfull”. Det är genom Marys blick som vi som läsare får möta Mary och Lovely men egentligen är de två sidor av samma mynt, berättar Sanne. Att Mary och Lovely står så nära, och är så beroende av varandra ser hon egentligen som något positivt, ”det går inte att vara så självständig att man inte är beroende av någon annan”, men som enhet upplever hon dem som självständiga personer.

Sanne Näsling Foto: Felix Bridell

Nära relationer är extra viktigt i början av tonåren, tror Sanne, eftersom det är då man börjar skapa starka egna relationer till andra människor. ”Det är också en ålder då det är viktigt att ha någon att möta världen tillsammans med och att spegla sig i, på så sätt blir det mer påtagligt. När man håller på att bli vuxen behöver man också prova sina tankar med och mot någon, därför är det oersättligt att vara någon nära just då. Det går oftast inte att välja bort den relationen och för Mary och Lovely handlar det mycket om att det är just allt eller inget.”

”Självklart finns det även det som är negativt med en sådan nära relation”, fortsätter Sanne, men just Mary och Lovelys relation är hon själv så nära att hon inte upptäcker det. Men hon är övertygad när hon säger att hon ser på deras relation som ”det allra finaste”.

Kapitulera omedelbart eller dö

Jag tycker att det är fint att Mary och Lovely är så nära varandra, både fysiskt och psykiskt trots att dom ”bara är kompisar”. Sanne vänder på det och säger: ”samtidigt är det fint att de kan vara så nära varandra och så bra kompisar trots att de är lovers”. Hon är tacksam för båda läsningarna, ”men jag vill helst inte sätta in Mary och Lovelys relation i ett fack utan mest låta de vara som de är”.

Idag har Sanne svårt att berätta om hur hon först började skriva om Mary och Lovely, ”det blir alltid en efterkonstruktion när man ska berätta hur det egentligen var”. Men det började med Marys röst, den var redan då tydlig och stark och hon upplevde både Marys världsbild och estetik som tilltalande att vara i. Även om det var Marys röst som kom först kan Sanne inte minnas att hon någonsin har skrivit Mary utan Lovely eftersom Lovely är en del av Mary. Rösten och språket fanns med redan från de första meningarna, även om hon inte kan skilja på vad det var som kom först. Med språket kom estetiken och blicken på romanens värld.

Sanne Näsling Foto: Felix Bridell

Som författare identifierar sig Sanne starkt med sina individer, men det är Mary i form av jagperson som hon identifierar sig mest med och som ligger henne närmast. Även om Mary och Lovely är en enhet så är det Marys blick på deras enhet. Därför undrar jag hur det hade varit om det var Lovelys blick som hade fört berättelsen framåt, om hon hade fått vara jagperson. ”Oj, det vågar jag inte ens tänka på”, säger Sanne och skrattar, ”den hade nog varit ännu mer fragmentarisk och sprängd, men jag hoppas på att den hade varit lik Marys verison, eftersom Mary och Lovely så gärna vill dela sin syn på världen”. Men det är tydligt att hon stöttar sina karaktärer: ”jag krigar för dem, känner med dem och hejjar på dem”.

Romanen bygger mycket på Mary och Lovelys framtidsplaner, de drömmer om att flytta till London och tänker hela tiden på sen. ”Många upplever högstadiet som ett helvete” säger Sanne och därför blir det en överlevnadsstrategi att drömma, ”men man behöver alltid få drömma om det som ska komma sen”. Hon poängterar också att hon ville att drömmarna skulle få vara en del av deras verklighet. ”Många har till exempel upplevt Mary och Lovely som väldigt kaxiga, men mycket av kaxigheten äger bara rum i Marys fantasier”. Kaxigheten blir också något som Mary och Lovely övar mot varandra, för att skapa en jargong att möta världen utanför med och därför också ett sätt för dem att kommunicera.

Bitvis är Kapitulera omedelbart eller dö väldigt mörk med panikångest och självskadebeteenden, Sanne säger att det är en del av världen och något som man måste möta även som tonåring. ”Men då är man mer ovan att möta mörkret och blir mer träffad av det, senare i livet blir man mer avtrubbad och van och reagerar därför inte lika starkt”. Mary och Lovely har uttänkta strategier för att kunna hantera den onda världen, ”när de döper Lovelys panikångest till Yngve är det ett sätt för dem att kunna bära den, jag har försökt att gestalta deras sätt att skapa sig makt över sina liv”. Samtidigt som berättelsen har mörka stråk menar hon att det är en väldigt hoppfull berättelse eftersom de alltid går tillbaka till sin världsbild och aldrig överger den.

Allt det rosa och flickiga i romanen finns där av en anledning och Sanne ser en enorm sprängkraft i det. Allt det flickigt söta är deras krigsförklädnad och allt smink, alla rosor och alla gånger de kallar varandra för ”darling” rymmer ett motstånd. Ibland är Mary och Lovely flickor, ibland är de någonting annat och det är en medveten utklädnad även från deras sida, ”vem som helst kan vara flicka, det är något som man iklär sig”.

Foto: Felix Bridell

Emelie Novotny

Publicerad: 2011-05-05 10:00 / Uppdaterad: 2011-05-19 09:41

Kategori: Special

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?