”En elefant glömmer aldrig” trumpetar Överste Hathi stolt i Djungelboken. Eller ja, den disneyfierade filmen baserad på Kiplings kolonialismromantik.

Det kan sägas så enkelt: människan uppfann vildmarken.

På naturhistoriska muséet i Göteborg sitter Mattias Hagberg framför elefanten. Det är en uppstoppad elefant som anses vara ett mästerverk; skjuten av David Sjölander i Afrika 1948 och uppstoppad av densamme. (Det sägs att Sjölander blev galen, att alla hans anteckningar från ett liv tillbringat med att döda och stoppa upp djur för att bevara dem finns gömda i elefantens mage.) På foton från hans expedition syns Sjölander posera framför den stora elefanten, i bakgrunden syns Svartingarna, som det hette i dåtidens reportage. Vildar som behövde hållas kort och övervakas. Idag vet vi ju bättre, idag är vi upplysta och respekterar både djur och människor… och lik förbannat sitter han där, Hagberg, och stirrar på en staty av en död elefant utspökad för att se så levande ut som möjligt, mitt i ett modernt museum som ska lära oss om världen och klart och tydligt säger att den civiliserade människan är skapelsens krona. Någonting är jävligt fel här. Så han tar sitt vapen – pennan – och ger sig ut på storviltjakt; efter Sjölander, efter Adam som av Gud fick uppdrag att bestämma över allt levande, efter den postmoderna människan som lever helt åtskilt från naturen och tror att naturprogrammens noga redigerade berättelser är hur naturen fungerar. Efter människans bild av sig själv i förhållande till andra.

Vad är det för skillnad mellan människor och djur som rättfärdigar att vi behandlar djur som abstraktioner och människor som individer?

Det är ett ämne som verkar ligga i tiden – återutgåvan av Jean Gionos Kullen, Nils Uddenbergs utmärkta Gränsvarelser häromåret, etc; vem är vi egentligen när vi är hemma och säkert har avgränsat oss från allt det där vilda? Och hur väl håller egentligen all vår moderna moral och upplysthet när vi börjar syna den i sömmarna, när den blivit så självgod och abstrakt att vi aldrig utmanar den? Länge gör Hagberg ett fantastiskt jobb här; plockar sönder en hel begreppsvärld med en skarpsyn och ett språk värdigt en Sara Stridsberg, förhör den gamle storviltjägaren som bara kan svara med ord Hagberg själv tillskriver honom, försöker betrakta tusentals år av ”civilisation” utan att komma runt att han själv är en del av den. Tyvärr tappar han lite balansen på slutet och går över i polemiserande, vilket känns trist. Men fram tills dess är Herredjuret en väldigt effektiv påminnelse om saker vi gärna vill tro att vi har glömt.