Det är svårt att skriva en uppföljare till en succé och Johan och Jösta var enligt mig just en succé. Det charmiga giraffparet med sin längtan efter ett barn gick rakt in i hjärtat på mig. Nu har Junior blivit tillräckligt stor för att börja förskolan, något hon sett fram emot länge.

På förskolan hälsas Junior välkommen, hon får träffa sin fröken, får en egen krok och blir presenterad för alla de andra barnen. Det är duvan Dennis som blir rädd för Junior och flyger upp i gardinen och björnen Bibbi som älskar grönt och genast fattar tycke för Junior. Det är nyfikna barn som vill bli kompisar och undrar allt om Junior och hennes familj.

Hela min familj är jättelång
men inte farlig.
Egentligen är vår familj ganska vanlig.
Det är jag som är barn och sen papporna,
ja båda två.
Vi bor i ett stort hus
som ligger alldeles nere vid ån.

Den som har läst den första delen i giraffserien vet att Junior bor tillsammans med sin pappa Jösta och sin pappa Johan. Junior uttrycker det som att hon har en helt vanlig familj, som den självklarhet det är för ett litet barn som vuxit upp med homosexuella föräldrar. De andra barnen tycker inte alls att det är konstigt eller ifrågasätter varför Junior har två pappor och ingen mamma, vilket jag å ena sidan tycker är fint då det gestaltar barns öppenhet och förmåga att se bortom normer som vuxna skapar. Men å andra sidan tycker jag att problematiken som boken gör anspråk på att ta upp lämnas lite för lätt.

Det barnen på förskolan däremot tar för givet är att Juniors pappor ska se ut precis som hon själv, alltså som en krokodil. När Junior berättar hur långa de är och hur högt pappa Johan kan ryta blir de rädda och tänker på stora krokodilgap och vassa tänder. När Johan och Jösta kommer för att hämta Junior blir alla barnen rädda och springer och gömmer sig. Men det är ju inte två stora krokodiler som kommer utan två giraffer med långa halsar att åka rutschkana på. Dock upplever jag att även den eventuella problematiken med att vara adopterad och att faktiskt inte se ut som sina föräldrar uteblir. Jag saknar också barns ständiga varför? inför sådant de inte är vana vid eller förstår och den missen påverkar min läsning så att jag istället läser Junior börjar förskolan som vilken söt barnbok som helst.

Och söt är Junior börjar förskolan verkligen. Katarina Dahlquist tecknar som alltid i grälla färger över hela uppslagen, så att det finns många fler berättelser att berätta utifrån dem.

Slutligen tycker jag dock att bristen på problematik är befriande, för det som vi upplever som självklarheter upplever barnen som självklarheter, och det finns inget som inte är självklart när Junior börjar förskolan.