Stockholm läser är ett fint initiativ; idén att få alla bokläsare i stan (och föralldel lantisarna också) att läsa och diskutera samma bok, komplett med evenemang runtikring. Årets val, Elin Wägners Norrtullsligan från 1908, är dessutom en riktigt bra roman. Jag är bara inte helt säker på att de två grejerna – evenemanget och boken – är ett perfekt par.

Missförstå mig rätt: som sagt, Norrtullsligan är en roman man bör läsa; själv läste jag den för första gången, och är om inte annat tacksam för det. I en lägenhet i vad som då är Stockholms utkanter puffar Wägner ihop fyra kvinnor som nyligen förtjänat rätten att stava ordet med kv (och inte på länge skulle kalla sig ”tjejer”) men ännu inte rätten att rösta och berättar sedan med rejält med svart humor om deras vänskap, konflikter, och inte minst försök att försörja sig i ett samhälle där det fortfarande tas för givet att männen ska arbeta och kvinnorna föda barnen. När det är en hundra år gammal satirisk feministisk roman är det givetvis väldigt enkelt att dra paralleller till nutiden och jämföra hur långt vi kommit, hur långt vi inte kommit, hur tankegångarna på alla sidor kanske ändrat tonart en smula men ändå fortfarande låter bekanta. Speciellt som hundra år ju är rätt nyligen, och varken språket eller närheten i Norrtullsligan känns som något museiföremål.

Ty det är en kvinnas bästa trumf att vara svag, när mannen är stark och att, när hon tillåter sig att visa sig svag, låtsa sig starkare än hon är.

Johanna på Bokhora drar en ganska träffande parallell till Mad Men – 2000-talets sätt att försöka förstå hur könsrollerna cementerades eller bröts upp på 50/60-talet. Det är ett sekelskutt som ser ut som ett halvsekel; den som vill se maktförhållandena i en annan dimension kan givetvis också dra paralleller till de halvt ihjälfrusna invandrarna i Malmö hamn 2009 i Kristian Lundbergs fantastiska Yarden. Både då och nu ekar maktspråket i villkoren för dem som fastnar i ett moment 22 där de varken släpps in eller tillåts vara ifred.

- Bästa Elisabeth, sade fästmannen och såg på Eva, medan han talade, sedan när är du socialist?
- Sedan jag började försöka försörja mig själv, sade jag.
- Därför skall icke kvinnor försörja sig själva, avgjorde han.

Men samtidigt är det någonstans där jag börjar fundera hur mycket som egentligen går att diskutera runt den. Det är en bok med ett väldigt tydligt budskap (inklusive några armbågar i sidan på Strindberg), som fortfarande är relevant, men inte gör mycket mer utöver att få en att nickande hålla med Annika Lantz träffsäkra förord om hur likt allting är 100 år senare (de som vägrar hålla med lär inte läsa den ändå). Det är inget fel med det, förstås, med ett schysst järnrör slår man världen med häpnad som en annan Stockholmsprofil sa, men som bokcirkelbok betraktat känns den lite fördiskuterad.

Jag har bara träffat på en, som uppskattade mitt människovärde, och han gjorde det inte heller.

Därmed vill jag inte säga att ni inte ska läsa den, för det ska ni. Men läs den inte bara som ett omtryckt debattinlägg, läs den för dess eget värde, för att den är en riktigt bra roman. På 130 sidor följer vi fyra kvinnor mellan dimmiga stockholmsgator, dammiga kontor och den där lägenheten där det eldas för fullt för att överleva en vinter som skulle komma att vara ett tag än, som söker olika vägar framåt i ett samhälle där alla gator är antingen enkelriktade eller måste öppnas av dem själva så gott det nu går. Att vi med facit i hand kan göra kvalificerade gissningar vad som händer dem sedan gör den sannerligen inte sämre.

Men visst har saker ändrat sig sen dess, kom inte och påstå annat; för den som ska ut i arbetslivet idag kostar t ex en tvåa vid Norrtull 10-15 årslöner. Kall.