Jag läser hästböcker på samma sätt idag som jag gjorde när jag var barn, i ett sträck och med målsättning att lägga ifrån mig boken så lite som möjligt. Men det är först i vuxen ålder som jag har insett hästböckernas kvalité, betydelse och vikt. För mig och för andra tjejer. För hästboken riktar sig fortfarande till tjejer och handlar fortfarande om tjejer och deras relation till hästar, men den handlar inte om vilka tjejer som helst. Hästtjejer eller stalltjejer är tjejer som tycker om hästar och som hänger i stallet, allra oftast en ridskola eftersom få hästtjejer har möjlighet att ha en egen häst.

På ridskolan ska det mockas, ströas och fodras åt sisådär 30 hästar. Många av dem är 160 cm höga, många är högre, de är både stora och starka och kräver enorm kunskap för att hanteras säkert. Det är ett jobb som är tungt, slitigt, skitigt och som kräver mod och lyhördhet. I en verklighet där tjejer allt oftare tänker på att vara smala och snygga är det för mig en befrielse att komma tillbaka till ridskolan. Visst har ridskolan också sina hierarkier och sina oskrivna lagar. Det är lika svårt att komma som ny till ridgruppen som till klassen.

I Det spökar Sigge är Rosanna ny i ridgruppen där Elina och hennes kompisar Hanna, Mattis och Agnes redan rider. Älsklingshästarna är utvalda och fördelade, för det går ju inte att ha samma favorithäst som någon annan i samma grupp. Jag är också ny på ridskolan där Elina och vännerna rider. Det spökar Sigge är den tionde boken i serien om den vita busiga ponnyn Sigge som är Elinas favorithäst.

Det är upplagt för svartsjuka och Elina måste försvara både sig själv och att Sigge faktiskt är hennes. Och då blir ridningen tråkig. Elinas pappa undrar varför allting med stallet och hästarna blir så allvarligt jämt, och Elina svarar honom med samma självklarhet som det är, för att jag älskar Sigge. Och det är inte lätt att vara nio år och älska någon så mycket, någon som både måste tas om hand om och som dessutom inte är ens egen. På en ridskola äger man aldrig hästen, hur mycket man än älskar den, alla andra elever har alltid samma rätt att rida, borsta, älska.

För att bli skötare måste man vara tio år, då får man en egen häst att sköta, man får hjälpa knattetjejerna på deras lektioner och man klättrar ett steg till i ridskolehierarkin. Jossan som är skötare på Sigge börjar bli för stor för honom, sen ska Elina få bli skötare, det är nästan redan bestämt. Men Rosanna fyller tio redan i januari och Elina inte förrän i augusti.

Lin Hallberg skriver med en självklarhet som är få förunnat, hon kan sin genre och sitt språk. Hon skildrar all glädje och kärlek men också rädslan och ansvaret som det innebär att vara med hästar. Det finns inga oklarheter, inga fallgropar och jag läser med samma glädje som jag hade gjort om jag var åtta år.