Runt Gare d´Austerlitz samlas många hemlösa, som det ofta är med tågstationer drar den till sig en brokig blandning av dem som är på väg någonstans och dem som aldrig kommer någonvart. Lou är 13 år, socialt udda och oerhört intelligent. Hemma har hon en snäll men ledsen pappa och en kall och oengagerad mamma som aldrig kommit över sorgen då Lous lillasyster dog i plötslig spädbarnsdöd. Lou träffar No, en hemlös tonårstjej med ett struligt förflutet. Lou tar sig med tonåringens självklarhet för att ”rädda” No och göra hennes till en del av sin familj. Kanske är det lösningen på familjens problem. Och se, kanske har Lou rätt. Hennes mamma vaknar ur sin depression och intresserar sig plötsligt för någon annan än sig själv och pappan får återta sin roll som beskyddare över familjen. Lou själv växer genom sina erfarenheter och vågar närma sig sin stora kärlek, klasskompisen Lucas.

Genom att filtrera historien genom Lou, genom hennes ändå någonstans barnperspektiv förenklas den också. Resultatet blir en värld som är helt svartvit och där karaktärerna beter sig ungefär som de gör i en tonårings dagdrömmar. Lou känns mycket yngre än sina 13 år och hennes svärmiska kärlek till den väldigt franskt nonchalanta Lucas känns väldigt väldigt mycket som idoldyrkan. Relationen till No blir likartad, Lou vill rädda No samtidigt som hon är fascinerad av hennes trotsighet och ser upp till henne men inte förmår se den riktiga, trasiga No.

När det, tyvärr helt förutsägbart, börjar gå illa för No i hennes nya roll som storasyster vägrar Lou att förstå. Det är på ett sätt väldigt fint, men det blir också lite mycket. Vi blir skrivna på näsan vilken fin person Lou är och hur fint det är att hon vill hjälpa en hemlös eftersom hemlösa också är människor. Det blir lite tjockt och det är moraliserande på ett väldigt påträngande sätt. Det blir lite för enkelspårigt för min smak tyvärr.