Har man sett Hayao Miyasakis animerade film Spirited away känner man till en del om Japans andevärld (och om ni inte har sett den, gör det!). Det finns minst sagt gott om olika andeväsen, sprungna ur religionen shinto, som varit dominerande i Japan under lång tid och än idag praktiseras av en majoritet av befolkningen. Centralt för shintoismen är just mängden av naturandar, och den här boken ger verkligen valuta för pengarna. Här finns människor med hästhuvuden eller tre ögon, varelser med långa snablar eller glödlampshuvuden. En man med väldigt lång hals och en liten djävul ridande på ett moln är återkommande gestalter. På en bild sitter ett gäng småfolk och spelar kort i taket, upp och ned.

Jag misstänker att del av de väsen som avbildas är sprungna ur illustratören Shigeo Nishimuras egen fantasi medan andra kommer ur urgammal mytologi, men de passar ihop och känns klart sammanhörande. Är det något som ofta går att säga om sagor så är det väl just att de gamla och de nya lever sida vid sida, glider in i och förändrar varandra.

Jämfört med Spirited away så är det här en mycket enklare historia, utan speciellt mycket text. Den skildrar en tågresa där passagerarna är just andeväsen, eller spöken som titeln säger. Tåget passerar några stationer och reser genom olika typer av natur, alla befolkade med olika varelser. På vackra, färgglada och minst sagt fantasifulla uppslag reser vi mellan rosa berg där flygande pumpor och enhörningar figurerar, till stationen Mörkerplan befolkad av eldandar och ljuslyktor och vidare till snöiga berg där snögubbar åker skidor och snöälvor väntar på stationen. På så sätt rör vi oss också igenom årstiderna, från sommar genom höst och vinter för att landa i körsbärsblommornas vår. Väl framme på slutstationen i Människostaden förvandlas också alla passagerare till just människor.

Det här är en fantasieggande och myllrande bok både för lite äldre barn, som kan leta nya figurer på varje uppslag, och för de mindre, som bara kan ta in en viss mängd text. Boken är lätt att ta till sig både på grund av den enkla texten och de vänliga bilderna, där ingen någonsin ser farlig ut, men den utmanar också, i och med att kultursfären är en annan och vi inte på rak arm vet vad figurerna symboliserar. Men har man varit i Japan kan man bland de nya intrycken också känna igen naturen och miljön: de typiska bergssiluetterna, templen, storstädernas skyskrapor. Och inte minst hur det är att åka tåg i Japan: små kiosker och stånd som säljer snabbmat på perrongen, mängden människor som i myllret vet precis vart de ska. Tanken om att andarna finns mitt ibland oss är också den djupt japansk, och, i alla fall i den här formen, väldigt sympatisk.