Recension

: Tintomara i Storskogen
Tintomara i Storskogen Cecilia Sidenbladh
2009
Opal
9/10

En prövande lek i bild och text

Utgiven 2009
ISBN 9789172993600
Sidor 32
Illustratör Tord Nygren

Om författaren

Cecilia Sidenbladh föddes 1947 och hon säger själv att hon helst umgås med människor från det förflutna, både i sina barnböcker och romaner, men även i pjäserna. De flesta av hennes böcker handlar därför om historiska personer. Sidenbladh skriver historiska böcker för att få dela med sig om vad som hänt förr, men även för att beskriva hur barn hade det förr i tiden. Därför är det oftast ett barn med i handlingens centrum.

Sök efter boken

I Carl Jonas Love Almquists Drottningens juvelsmycke finns den androgyna Tintomara, uppväxt på Stockholmsoperan, inblandad i mordet på Gustav III och oönskat upphov till många krossade hjärtan. Hon är varken man eller kvinna, men hon älskas av båda könen, och hennes oförmåga att själv älska andra eller vara annat än flyktig ande är orsak till sorg både för henne (honom) själv och andra.

I Cecilia Sidenbladhs berättelse om Tintomara finns inte Gustav III eller andra dagspolitiska omständigheter från 1700-talet med. Här är Tintomara istället hela tiden ett barn, och det är inte för att gömma sig efter mordet som hon flyr till skogen, utan hon kommer dit på en resa. Hon finner sig så väl till rätta att hon stannar hela sommaren, omgiven av djuren och fri att röra sig som hon vill. Sidenbladh tar här upp androgyniteten – och kanske ännu mer synen på flickor och pojkar i ett historiskt Sverige – i en kort men uppmanande fråga, när Tintomara som växt upp på operan i flickkläder plötsligt befinner sig ute i naturen, i byxor och med matsäck och bössa i handen. ”Var det så här det kändes att vara pojke?” tänker texten kring den nyfunna friheten, men sedan berör Sidenbladh inte frågan mer.

I centrum i boken står naturen och människans möte med den. Här är det inte människor som förtrollas av Tintomara utan djur, som lyssnar till hennes sång och rör sig runt henne. Naturen är också full av övernaturliga väsen som inte nämns i texten; varje sida gömmer välvilliga troll som tittar fram bakom stenar och små pysslingar som nyfiket betraktar Tintomaras väska. Mot naturmiljön står dess motsats, den artificiella och konstfulla operavärlden som också den skildras med fantastiska bilder av Tord Nygren.

Överhuvudtaget är det här en bok att dyka in i. Bilderna tar ofta upp hela uppslagen och använder sig av perspektiv på olika sätt. På det allra första uppslaget befinner vi oss mitt bland publiken på operan, precis framför oss spelar orkestern och nära till vänster sitter damer och herrar i peruker och krinoliner uppradade. Det är så trångt och tätt att man nästan vill backa, men helt levande trots det skeva perspektivet. Nygren leker dessutom redan här med läsaren: bredvid basfiolerna står en burk läsk med ett sugrör i och väntar på en törstig orkestermedlem, 200 år för tidigt. Sedan fortsätter han att leka rakt igenom – med färg och form som i balettdansösernas intrikat mönstrade kjolar, med det övernaturliga i de väsen som befolkar Tintomaras värld, med konsthistorien inte minst i en väldigt vacker bild av djur som påminner starkt om den tyska konstnärens Franz Marcs färgglada djurmotiv.

Som text är Tintomara i storskogen öppen, sökande och fri: den har inga budskap utan berättar bara om ett skeende och ger miljöer. Som bild är den ett lekfullt konstverk, med mycket att titta på och många historier att hitta.

Alice Thorburn

Publicerad: 2010-12-31 00:00 / Uppdaterad: 2010-12-28 14:33

Kategori: Recension | Recension: #3979

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?