Sommaren 2010 sparade den fattiga studenten Anna pengar genom att bo hemma hos sina föräldrar och snylta på deras förråd.

Hittills hade Annas familj sparat pengar genom att begränsa teveutbudet till det som, åtminstone i Annas hemtrakt, kallas skogsteve, det vill säga ettan, tvåan och fyran, samt under de senaste åren några extra gratiskanaler. Men den här sommaren hade Annas familj slagit på stort och skaffat digitalteve.

Införskaffandet av digitalteve innebar att Annas mamma varje söndagseftermiddag kunde titta på repriserna av programmet Lyxfällan. Själv resonerade Anna som så, att hon minsann inte tittade på sådan skit, nej, hon spenderade hellre tiden på något vettigt. Ändå blev det av någon anledning så att Anna just på söndagseftermiddagarna råkade utöva yoga i just vardagsrummet, gärna med utsikt över teven.

Så kom det sig att Anna fick stifta bekantskap med kostymnissarna Mathias och Charlie, en fanatisk samlare av glasprydnader och Marilyn Monroe-souvenirer, killen som alltid bjöd alla på krogen, försäljaren med filosofin ”jag sätter priset i butik ett par kronor under inköpspriset”, Vanita med guldkortet (som sedan blivit en sorts kultperson i Annas kompiskrets) och många andra oekonomiska människor som fick hjälp av programledarna att styra upp ekonomin.

Ibland ville jag nästan gråta framför teven. Ibland var suckarna djupa, ibland ironiska. Ibland kunde jag inte annat än skrika av skratt.

Efter ett tag blev att titta på Lyxfällan något av en social grej. Alla pratade om lyxfällan. Och det blev intressanta samtal. Inte bara om förnedringsteve utan även om det faktum att det är något som är fel om människovärdet ligger i konsumtionen och om den snedvridning i synen på ekonomi som tydligen finns.

Så när Mathias och Charlies bok Kulor, cash och kosing kom, så lockade den säkert fler än mig till köp. Tyvärr är den inte lika intressant som fenomenet Lyxfällan (som skulle kunna fungera som underlag för en rad olika diskussioner, såväl filosofiska som politiska, psykologiska och ekonomiska) Men så är boken inte heller tänkt att vara en fortsättning på programmet, utan istället en guide till alla människor som inte fick plats i programmet, men som ändå vill ha tips om privatekonomi.

Boken kan beskrivas som en upphottad hemkunskapslektion, plus några sidor om pensionssparande och aktier som inte fanns med när jag gick igenom hushållsekonomi i nian. Läsaren får tips om hur man får ut mer av pengarna. Där är det viktigaste budskapet att man bör satsa på det som man verkligen vill och dra ner kostnaderna kring det som egentligen inte är så viktigt.

Det är kanske inte precis underhållande. Kanske inte ens intressant. Men åtminstone lättförståeligt. Några intressanta inslag är Charlies och Mathias berättelser om hur de själva tänker när det gäller ekonomin, historier om hur de som fattiga studenter bodde ute i ett torp i ödemarken och liknande. Men annars saknar jag den där verkliga inspirationen som man ibland får av att läsa den här typen av så-förändrar-du-ditt-liv-böcker. Kanske är jag fel målgrupp. Kanske är ekonomi helt enkelt tråkigt – något som i boken nämns som en myt som författarna vill ta död på. Eller kanske är det helt enkelt lite för tråkigt skrivet.

Det mesta som tas upp känns som självklarheter. Som till exempel att maten blir billigare om man tar vara på resterna istället för att slänga dem och att det är bättre att spara än att låna. Och jag frågar mig ibland om den här boken verkligen behövs. Men tydligen behövs den. Med tanke på att det fortfarande görs nya program av Lyxfällan. Men som nämnt innan, problemet är kanske inte bara den enskilda individens, utan även samhällets syn på konsumtion, som ju tyvärr är svårare att förändra.