Komma över är en kärlekshistoria som börjar långt efter att de flesta kärlekshistorier har slutat. Emma har gjort slut med Jeppe. Han är 18 år, utkörd från hennes lägenhet till ett litet råtthål på Södermalm och fortfarande kär i henne. Det är sommaren mellan tvåan och trean på gymnasiet. Jeppe har inget jobb, inga pengar och vill minst av allt flytta hem till föräldrarna igen. Det handlar inte som Emma skrev i sitt första SMS om att komma över till henne utan om att komma över henne. Det är svårt och gör ont och tar tid, det vet alla som har varit kära. Han har aldrig älskat någon så förut, inte hon heller trots att hon sällan sa det; ”älska är ett så stort ord”. Men kärleken förändras och nu står han där nydumpad och hjärtekrossad.

Det finns få kärleksböcker för ungdomar som inte handlar om den pirrande förälskelsen, därför är Ingrid Olssons bok både efterlängtad och välbehövlig. För kärlek tar slut, speciellt när man är ung. Idag är evig kärlek och att vara med samma person hela livet tankar som knappt existerar och många byter partner om och om igen. Uppbrottet har blivit en del av vår vardag, därför behöver vi också verktyg att hantera det med.

Jeppe vänder och vrider på förhållandet, försöker hitta anledningar, ledtrådar till varför det blev som det blev. Det är bästa kompisen Juggo som säger det, att det alltid finns varningssignaler eller ledtrådar till att ett förhållande tar slut. ”När man börjar fisa tillsammans då kan det bara gå utför”.

Trots att Jeppe bara vill glömma och sova, så måste han fortsätta. Så där som man måste fortsätta trotsa att man inte vill eller orkar. Juggo kommer med ett par hallonröda, supertajta jeans och drar med honom på fest efter fest. Det blir inte riktigt bra till en början och Jeppe tänker på Emma, på hennes sätt att borsta tänderna, att hon sov med bettskena, men framförallt hennes röst. Men allteftersom så upptäcker Jeppe att det faktiskt finns andra tjejer än Emma, han träffar Sanna vampyrflickan och Elin. Självklart gör det ont när Emma träffar en ny kille jättesnart och Jeppe lever i förväntningen om att hon ska ångra sig och ta tillbaka honom, så där som man gör.

Det är en trovärdig bok som Inger Olsson har skrivit om när kärleken måste ta slut. Men den blir ändå inte riktigt angelägen, bränner inte riktigt till. Jag vill känna det som Jeppe känner, jag vill sakna Emma, vara i den slitande ensamheten, sveket som gapar så tomt. Som bäst är romanen när den skildrar de nya tjejerna som Jeppe träffar. Då är det sådär nytt och främmande trevande som det är i början när man är van vid någon och helt plötsligt ska vara med en ny som doftar, känns och låter helt annorlunda. Där upplever jag att jag kommer närmare Jeppe, annars befinner jag mig på samma distans till honom som han håller sina föräldrar på. Då känner jag mig som den där vuxna som inte blir insläppt, trots att jag och andra vuxna är i lika stort behov av de där verktygen att hantera svek med.