Det första jag gör på morgonen är att slå upp tidningen och läsa dagens Rocky, nej det var inte sant även om jag önskade att det var så. Mer korrekt: det första jag läser i tidningen är Rocky (det sker oftast på tunnelbanan på väg till jobbet). Inte för att jag egentligen är något inbitet Rockyfan utan för att det har blivit så spännande med hur det ska gå med Rockys nya tjej. Ja, Rocky har skaffat flickvän, eller sällskap, eller dejt eller KK eller vad det nu är de håller på med. Kär är han i alla fall och Martin Kellerman fångar det med en träffsäkerhet som är beundransvärd.

När jag får läsa Rocky i album istället för i korta seriestrippar i DN förändras självklart min läsning. Sammanhangen och handlingen blir tydligare, Rocky som karaktär kommer fram mer och på något sätt tycker jag att det ökar min förståelse för relationscirkusen som ständigt pågår omkring oss.

Jag identifierar mig så väl både med Rocky och med Edith och med den sämsta tajmingen som dom har. Han är 35 plus, redo för ett förhållande, slagen av vardagens litenhet och vill för första gången på riktigt. Hon är 25 minus, har alldeles för många oavslutade förhållanden samtidigt, vet inte vad hon vill bara att hon inte vill ha något förhållande men att hon gärna fortsätter att träffas. Och så blir det.

Nutidsstockholm är skildrad med samma känsla av träffsäkerhet och då är kanske Kellermans främsta styrka förmågan att iaktta sin omgivning. Bara det att mer än halva boken utspelar sig i New York känns oerhört stockholmskt. Rocky är överdrivet svartsjuk på Ediths ex, eller andra kille, eller KK, eller vad han nu är, och överdrivet medveten om det. Så när Edith lämnar ut sina inloggningsuppgifter via telefon till en kollega när de sitter fast i New York pga det isländska askmolnet måste han bara läsa hennes mejl. Så där som alla tänker att man ska göra, men ingen gör, eller.

Det som gör mig mest fundersam är om Rocky verkligen är kär i Edith eller om han är kär i hennes generation. Hennes personlighet representerar på något sätt alla 80-talisters och både hon själv och Rocky använder det som förklaring, eller ursäkt, till att de inte förstår varandra. Ålderskillnaden dem emellan är rätt stor, men det märks inte på något annat sätt än i denna fixering vid tillhörighet och eventuella ickegemensamma uppväxtreferenser. Det är väl det där med att lika barn leka bäst och barn av sin tid och att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Då blir Ediths psykiska besvär, hennes velighet, oförmågan att gå vidare bara ett symptom på tiden hon har vuxit upp i och säger därför ingenting om henne. Jag tror att det är därför som jag gillar det så mycket. Edith blir bara en symbol för människor som vuxit upp i samma tid som mig, därför skulle det lika gärna kunnat vara jag, därför känner jag igen mig i vartenda ord Martin Kellerman skriver och det blir än en gång bevisat att allt som behövs för att skriva en bra bok är att läsaren identifierar sig med den. Och det gör jag. Mitt namn börjar till och med på E.