Recension

: Rocky #20
Rocky #20 Martin Kellerman
2011
Kartago förlag
10/10

Sånt är livet

Utgiven 2011
ISBN 9789186003746
Sidor 129

Om författaren

Martin Kellerman föddes på julafton 1973 i Växjö. Han är serietecknare och mest känd som skapare av den framgångsrika serien Rocky, som första gången publicerades i Metro 1998 och i albumform första gången 1999. Sedan dess har Rocky hunnit bli både egen tidning, teater, teve och film.

Martin Kellerman. Foto: Micke Berg.Foto: Micke Berg

Sök efter boken

Det skulle vara kul om Martin Kellerman fortsatte att teckna och skriva sin dagboksserie Rocky under hela livet istället för att låta det allra mest förutsägbara hända: att han slutar göra serien om cirka fem år när hans ungdom helt tagit slut och han snabbt börjat ta sig förbi 40-strecket. Det är just då det är viktigt att han fortsätter. För att visa på att det går, och att en människa/människohund inte förändras till något helt annat bara för att tiden gått, och man tror sig tycka att den vassaste humorn börjar lägga av. För så är det ju verkligen inte. Dessutom fortgår livets absurditeter, om möjligt i än högre grad. Men det skulle ju vara så typiskt, ja det kommer naturligtvis att bli så: Rocky börjar bli gammal, liksom Kellerman själv, och därför blir det ingen fortsättning. Någon måste väl kunna kämpa emot, eller måste livet vara så här oundvikligt:

Rocky:
Kroglivet är som livet, det går i cykler! Först börjar man gå på kinakrogar för man kommer inte in på barer, sen går man på barer och kommer inte in på klubbar, sen går man på klubbar men blir direkt för gammal och vill bara gå på barer igen! Sen tröttnar man på att det är så mycket folk och hög musik på barerna, så man går till en pub istället … Men på puben har man Frölunda-Brynäs i ena örat och Pogues med säckpipor i andra, så man går till kinesen på hörnet istället! Full cirkel!

Rockys vän:
Sen tröttnar man på Geisha-bjällret, och går förbi ett ålderdomshem! ”Det här stället ser rätt najs ut!”

Kellerman är fantastisk när det gäller att uttrycka minspel hos sina figurer. Jag kommer på mig själv med att titta länge, länge, länge på Rocky i den andra serierutan på sidan 28 i Rocky #20. Han diskuterar med en kompis huruvida man mår bäst av att nyttja en spikmatta eller en strutslåda fylld med sand i vilken man kan stoppa ner huvudet, och hur mycket man kan tjäna på att sälja en sådan låda till ”alla vrak där ute”. Han lyssnar seriöst koncentrerat och lite storögt på sin kompis utläggningar om prisklasser gällande strutslådans sand. Så tar Rocky för ett ögonblick en liten paus mitt i den mot kompisen riktade fulla uppmärksamheten och vänder sig njutningsfullt och lite nonchalant, men fortfarande lyssnande, mot sitt vinglas, som står inom bekvämt avstånd på bordet intill vilket han sitter. Ansiktet utstrålar en viss skepsis tillsammans med lojhet, men främst en förnöjsamhet inför det fina i att ha möjlighet att bekvämt och avslappnat kunna ta sig en klunk rödvin. Kompisens föreläsning verkar han tycka ha övergått till ett svammel, därav det skeptiska uttrycket. Minen är fångad på kornet, man ser och vet och känner igen hur han känner det. Genialiskt tänkt och tecknat: varje minsta detalj är viktig!

Rocky publiceras dagligen i bland annat Dagens Nyheter. Själv har jag en helgprenumeration på tidningen, och läser alltså serien på fredagar och lördagar. Men jag visste inte att serien censureras av DN. När albumen kommer ut, två gånger om året, är de dock ocensurerade. Därför kan man i Rocky #20 läsa ett par seriestrippar som alltså inte fick vara med i DN, eftersom Rocky där nämner judar, i ett sammanhang som innehåller satir mot antisemiter och nämner romer i ett sammanhang som beskriver en av deras traditioner. Om detta berättar bokförläggaren Rolf Claesson i albumets förord. Han undrar varför det verkar vara särskilt tillåtet att censurera tecknade serier, och varför detta ovan nämnda över huvud taget skulle censureras. Jo, det kan man verkligen undra.

Och så slutligen: Varför passar det så bra att göra en satirisk och humoristisk dagboksserie? Jo, för att tillvaron dagligen, alltför ofta, per automatik ter sig som en skruvad seriestripp. Men inte alla kan som Martin Kellerman föreviga detta på ett både intelligent och humoristiskt sätt. Jag har inget att klaga på (förutom på att serien väl upphör om några år då), så det får bli högsta betyg.

Eva Björnberg

Publicerad: 2011-04-14 00:00 / Uppdaterad: 2011-04-12 22:17

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4102

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?