Vi korsfäste Jesus fast skulden var vår
Och hela vår kultur är byggd på denna metafor

…sjöng Kjell Höglund en gång i världen. Och det ligger nog något i det; vad man än tror personligen så är det svårt att förneka att historien om Jesus från Nasaret är en av de mest grundläggande berättelserna de senaste 2000 åren. Nog kan man hävda att historien om guden som offrar sig själv för människorna och återuppstår är äldre än så, men gräv i valfri sedelärande berättelse och nog hittar du honom där. Det finns liksom ett skäl till att Keanu Reeves offrar sig med utsträckta armar i Matrix och att allehanda galenpannepartier vinner röster på att utmåla sig som martyrer för något större.

Så det var väl ofrånkomligt att förr eller senare måste Canongates mytserie tackla även Jesus. Och någonstans känns det inte så förvånande att jobbet går till Philip Pullman; karln har ju ändå skrivit en gigantisk fantasytrilogi om Guds betydelselöshet, han borde väl ha både fantasin och det kritiska sinnelaget som krävs?

Nja, är svaret. I Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren får vi vad titeln antyder; historien om Jesus Kristus berättad utifrån what if-scenariot att Maria får tvillingar – starke, rättfärdige men naive Jesus och svage, lättpåverkade men klarsynte Kristus. Jesus drar land och rike runt, predikar och utför gärningar som mot hans vilja tolkas som underverk; Kristus följer efter och skriver ned vad brorsan gör, och allt oftare avviker han, på inrådan av en mörk främling, från Jesu ord och bättrar på historien lite grann, formulerar om, jämkar och berättar om tills slutsatsen blir uppenbar: man kan inte bygga en kyrka på ett liv, ska den bli mäktig (och inte bara något så mesigt som en organisation för att göra gott) måste den bygga på en död. En gud måste ju dö för att återuppstå, och han måste dö och återuppstå för att vara en gud. Tough shit, Jesus.

Pullman har sina poänger, det kan inte förnekas även om de är ganska lättköpta. Hur ett liv kan bli till en historia, hur en god men felbar man kan förvandlas till ofelbar gud, vad som krävs för att en orättvis död fortfarande ska påverka oss tusentals år senare. Men precis som alltför många andra böcker i mytserien är han för upptagen med att skriva om historien för att skriva den; ironin blir att genom att dissekera historien (på ett väl uppenbart sätt) suger han livet ur den. Det enda han gör är ju i princip att arrangera om exakt samma historia som förut, tillskriva delar av rollerna till en annan person (som lika gärna kunde varit Judas hälften av tiden) och sedan låta Jesus lite väl uppenbart raljera mot katolska kyrkans barnövergrepp 2000 år i förväg.

Allting går ju ännu inte riktigt som vi vill
Så då brände vi för säkerhets skull en häxa till

Det hjälper inte heller att de senaste 100 åren (minst) inte direkt lidit någon brist på nyversioner av evangelierna. Här ska han täcka samma mark som en Bulgakov, en Saramago, en Monty Python, en Scorsese eller varför inte en Rushdie. Och näe, han räcker inte till alls; han har inga frågor att ställa, inga svåra slutsatser att dra, bara ett enda långt ”…or did he?” Som om poängen med en myt vore om den är sann eller inte.

Nä, lyssna på Kjell Höglund i stället.