”Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord”, frågade sig Hasseåtage via Monica Zetterlund i Svea Hund 1976. Framåt slutet av 70-talet hade vänstervågen – och optimismen – onekligen om inte sjunkit undan så åtminstone peakat för länge sedan. Peakat, men också i någon mån omvandlats i praktik. För hur skulle man egentligen gå till väga för att skapa det alternativa samhället?

Sådana omsättningsförsök undersöker sociologen Britta Jonsson i en avhandling från 1983. I Alternativa livsformer i 70-talets Sverige (den handritade framsidan har för övrigt tillägget ”några” i lite mindre kraftfull stil ovanför ”alternativa”) undersöker Jonsson 15 på olika sätt alternativa grupperingar i allmänhet och fyra av dem i synnerhet. Det handlar om sinsemellan ganska olika grupper med strategier baserade på alltifrån självförverkligande genom meditation till ekologiskt kollektivjordbruk.

Gemensamt för de undersökta rörelserna är att Jonsson ser dem som en förlängning av 1960- och 70-talens sökande efter alternativa tankesätt och livsstilar. Ur ett efterhandsperspektiv är det lätt att dessutom se ett slags brott. Något har svängt om sedan en bunt studenter och likasinnade satt på kårhuset i Stockholm och trodde att de dragit igång den svenska socialistiska revolutionen.

Ekonomin och hela samhällsklimatet hade svängt, från ett slags ”bättre och bättre dag för dag” till oljekris, borgerlig valseger och allmän undergångsstämning. Revolutionen, vad den nu var exakt, verkade inte längre nära förestående och det hade förmodligen visat sig svårare än man hade föreställt sig att förändra saker, både i egna beteenden och i samhället i stort. Det betyder inte att man har gett upp, men att fokus blivit mer småskaligt, mer konkret och personligt. För några räcker det att börja med att komma till rätta med sig själv. Andra vill visa samhället på alternativ genom det egna handlandet.

Genom Jonssons bok kan de fortsätta att göra det, även decennier senare. Det är inspiration att vara tacksam för, men tyvärr lägger framställningsformen också en del hinder i vägen.

I början av 1980-talet var samhällsvetarkomplexet uppenbarligen fortfarande starkt, inom sociologi såväl som humaniora. Tabeller var en god garant för ”riktig vetenskap”. Så är det väl i viss mån fortfarande. Att försöka reda ut stora, mänskliga frågor som inte nödvändigtvis passar i diagram har länge ansetts suspekt, otillförlitligt och flummigt.

Statistik kan vara fantastiskt. Se till exempel på Kate Picketts och Richard Wilkinsons Jämlikhetsanden – därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen. Florence Nightingale sa något i stil med att genom statistik kan människan försöka förstå Guds plan för mänskligheten, och jag håller fullständigt med (ja, minus själva Gud, kanske). Det betyder inte att statistiken sitter inne med precis alla svar, särskilt inte vad gäller enskilda människors tankesätt och bevekelsegrunder.

Jag skulle önska att människorna som levde i de sammanhang Jonsson beskriver hade fått ta mer plats. Här finns bara tabeller och skilda citat, yttrade av numrerade informanter. Jag hade velat se individerna. Jämför till exempel med Fanny Ambjörnssons I en klass för sig där olika grupper av tonårstjejer och deras tillvaro och livsstrategier verkligen får liv på avhandlingssidorna, utan att analysen för den sakens skull blir mindre skarpsinnig.

Här bryter bara plötsligt något helt annat igenom. Som när Jonsson i inledningen bekänner hur svårt det ibland varit att förhålla sig neutral till de undersökta gemenskaperna. Hon pulsar runt i snön bland Skogsnäskollektivets gårdar och känner att hon helst av allt bara vill stanna där.

Träden stod som höga pelare upp mot den mörka stjärnhimlen. Jag rådbråkade min stackars hjärna och försökte komma på något som helst vägande argument för att någonsin fara tillbaka till Märsta där jag är bosatt och åter börja pendla till skrivbordet på sociologen i Uppsala. Jag lyckades inte. Ingenting föreföll mig mera självklart än att helt enkelt bara stanna här där jag var. Ingenting föreföll mig mera rätt och riktigt än att deltaga i kampen för en mänskligare värld på det sätt som Skogsnäskollektivet gjorde och att satsa alla min krafter på det i stället.

Intrycket mitt i en avhandling är förstås lika delar ärligt och märkligt. Inte desto mindre är det den där längtan efter något vettigare som biter sig fast efter läsningen som det mest bestående intrycket – kanske till och med arvet efter den där tiden. De där ljuva drömmarna, de är nog inte riktigt döda än.