Journalisten Carolina Johansson har skrivit en självbiografisk omvändelseberättelse: Bråkdelen av en sekund, som samtidigt är en skildring av en nära anhörigs sjukdom och död. Författaren väver samman berättelsen om hur hon själv blev troende och slutligen döpt, med sina upplevelser av sin mammas sjukdom och bortgång, som inträffar några år senare.

Johansson har skrivit en mycket personlig, detaljerat resonerande och öppenhjärtig bok. Delvis består den av en dagbok och hon har också skrivit av många SMS, som hon skickat och fått, vilka finns med i boken. Böcker om sjukdom, lidande och död finns det många, men denna innehåller dessutom en självupplevd berättelse om att plötsligt få en gudstro. Detta ger berättelsen en ytterligare dimension och det känns därmed viktigt att läsa den och ta den till sig, just i vårt mycket sekulariserade land.

Carolina Johansson berättar att hon för en kort stund har upplevt något oerhört, som förvandlat henne: ”Så detta nya nu. Gud finns. Fråga mig inte hur, men jag vet detta. Jag vet. Han har alltid funnits, kommer alltid att finnas, ingenting kan annars finnas.” Hon ställer sig mängder av frågor i och med detta:

Vad var det som skedde? Jag vet inte. Det lämnar mig inte. Gud satte bo i mig. Jag kan inte glömma. Det finns inga alternativ. Håller jag på att bli galen? Hur gör jag? Hur bevarar jag detta? Hur håller jag mig kvar i denna nya verklighet, när den overkliga verkligheten omkring mig allt som oftast förnekar min verklighetsuppfattning? Varför tycks mig detta så viktigt? Var kommer denna längtan ifrån? Var befinner jag mig? Vem är jag?

Hon funderar mycket och söker svar i böcker för att få sina upplevelser förklarade. I boken Varieties of Religious Experience skriven av den amerikanske religionspsykologen William James (1842-1910) (bror till författaren Henry James) hittar hon en beskrivning av vad som är typiskt för en religiös erfarenhet. William James intervjuade många människor som blivit omvända och kom fram till att religiösa genombrott eller sammanbrott beskrivs förvånansvärt samstämmigt:

Främst kännetecknas den religiösa erfarenheten, enligt dem som James intervjuat, av att den är obeskrivlig. Det går inte att beskriva det som skett. Ändå upplevs den som ett tillstånd av kunskap, och därtill som en kunskap som, till skillnad från den vetenskapliga sanningen, tycks orubblig. Det är samtidigt en flyktig upplevelse, som en sekund kanske, men den kan lämna och lämnar permanenta spår. Det är en erfarenhet som inte kan kontrolleras eller manas fram, den kommer och går som den vill. På sitt sätt stämmer den där listan in på mig och det lugnar mig. Den legitimerar mig. James ger mig en etikett, en förklaring. Detta har skett. Och det är av religiös, andlig natur. Av Gud.

Till slut söker sig Carolina Johansson till kyrkan för att få bli döpt. Så stark är upplevelsen hon haft och viljan att bli medlem av en församling. Hon dras till kyrkan som till en magnet.

Boken är, som sagt, mycket personlig, självutlämnande och också mycket gripande. Författaren har skrivandet som yrke, så hon tycker att det för henne är naturligt att skriva om allt detta som hänt henne. Det är ändå modigt att berätta om allt så i detalj. Boken har ett vardagligt språk, men beskriver många andliga upplevelser och rymmer många tankar om tro. Detta är en bok som borde läsas både av dem som tror på Gud och av dem som inte tycker sig ha någon anledning alls att tro. Den med omvändelseberättelsen sammanvävda skildringen av mammans sjukdom och bortgång är läsvärd för alla som har föräldrar, har haft föräldrar eller andra närstående. Ja, kort sagt, alla borde läsa denna bok.